Ett sätt att bedriva välgörenhet i Stockholm under 1800-talet var igenom att anordna påkostade banketter där medlemmar ur borgerligheten fick visa upp sig och umgås samtidigt som de gjorde en god gärning igenom att skänka pengar till någon behjärtansvärd sak.
Invid hittas ett stycke lyrik som skildrar en bankett på Börsen i samband med Sällskapet de Fattigas vänners högtidsdag den 1 december 1888. Bakom texten ligger pseudonymen Carolus B.
I texten beskrivs banketten som en tillställning i överflöd där ”diamanter lyste i hvar vrå”. I texten nämns också hur en grupp fattiga barn givits inträde till festen för att ödmjukt ta emot det ”gåfvor” som med ”gifmild hand” delats ut av de övriga gästerna.
Sällskapet de Fattigas vänner spårar sin historia tillbaka till 1825. Bakom sällskapet låg de två stockholmsborgarna Engelbrekt Lindström och Johan Algéen. Inledningsvis var sällskapet inriktat på att hjälpa fattiga från alla samhällsklasser och av alla åldrar. Från och med 1841 ändrade sällskapet inriktning och fokuserade på att hjälpa fattiga barn.
Sällskapet bedrev verksamhet fram till 1913.
