1920 genomfördes en stor förvaltningsreform i Stockholms stad. Förut hade stadsfullmäktige inte haft någon egentlig styrelse. I och med reformen skulle staden framgent styras av ett stadskollegium på 9 personer som skulle väljas av, och ha stöd för sina beslut i stadsfullmäktige. Stadskollegiet skulle bli en slags fullmäktiges regering.
Dessutom skulle 3-6 borgarråd, en slags kommunala ministrar, utses. Dessa skulle anställas och arbeta på heltid. Tidigare hade den principen rått att politiker skulle vara lekmän, d. v. s. icke anställda.
När slutligen de nya borgarråden skulle tillsättas blev det stor debatt i stadsfullmäktige. Skulle borgarråden utses efter partilinjen? Eller skulle sakkunskapen vara avgörande? Skulle de vara politiker eller tjänstemän? Och behövdes verkligen 6 borgarråd som beredningsutskottet föreslagit? Enligt reformen kunde det ju räcka med 3! Och vilken lön skulle borgarråden ha? Om allt detta rådde olika meningar.
I debattprotokollet, som du kan läsa här, yttrar sig bland andra Fredrik Ström, Carl Lindhagen, Anna Lindhagen, Hjalmar Gustafson, Knut Tengdahl, Herman Lamm och Ivar Bendixson.
