1905 hade Tyra Degermark inlett ett kärleksförhållande med den kände läkaren och folkbildaren Anton Nyström. Dr Nyström var då fortfarande gift. Strax efter att Anton skiljt sig 1907 gifte de sig dock och levde sedan ihop tills Anton Nyström avled 1931. Tyra och Anton Nyström ligger begravda tillsammans på Norra begravningsplatsen.

När Tyra Degermark skriver det här kärleksfulla brevet är deras förälskelse fortfarande en hemlighet för omvärlden. Tyra utgjuter här i poetiska ordalag sin kärlek för Anton och vill dessutom ha med honom på en maskerad: "Jag tycker det skulle vara så förtjusande att helt ogeneradt gå vid Din arm bland en hel massa människor. Säg – vore det inte det?"

Hela brevet renskrivet:

Min egen älskade!

Både igår och i dag har jag gått och väntat på bref eller telefon från Dig och varit så orolig öfver hur det gick sist. Jag ångrar att jag inte bad Dig ringa upp till mig genast, då du kom till klubben, så jag åtminstone fick veta, om Du fått något telefonbud hemifrån Dig.

Älskare, Du måste komma med på maskeraden. Jag tycker nu, att det inte vore det ringaste nöje att gå dit, om  inte Du kommer. Hvem skulle jag väl då göra mig vacker för om inte för Dig!

Det är bara konsten att få Dig biljett, ty de hålla mycket noggrann kontroll. I alla fall kan jag säkert göra det. Jag har redan min plan färdig. Domino och mask kan jag skaffa Dig – såvida Du inte har det förut! Så du behöfver inte visa Dig för någon. Allt det där kunna vi ju ytterligare tala om då det blir bestämdt, om Du kommer. Men det måste ske snart, senast i morgon Torsdag. Men jag säger Dig, att hur mycket jag förut gladt mig åt att komma dit, tycker jag nu, att det är rakt ingenting med hela tillställlningen, om jag inte träffar Dig där. Om du kan telefonera till mig i morgon kl. 6 eller om Du är förhindrad, mellan 9-10 på kvällen. Det gör ingenting att det är så sent, jag skall själf svara i telefon. På e. m. efter ½ 7 är jag nog inte hemma – det är inte litet besvär, innan jag får alla småsakerna till min dräkt.

Nu står jag inte ut att tala om det där längre. Du vet hvad jag vill säga Dig och hvad jag vill hviska till Dig om och om igen. Det som Du säger Dig inte kunna tro – men som Du innerst är så säker på, så säker, att jag räds för att jag till slut blir Dig likgiltig. Och det är då, när jag fruktar det, som jag vill passa på och göra Dig svartsjuk. Och det får Du gerna vara, bara Du inte är misstrogen, för det har Du ingen rätt till. Det borde du förstå. Jag är ju som vax i Dina händer, det är endast inför Dig, som mitt upproriska sinnelag lägger sig helt till ro – och detta är inte mot min vilja, – jag vill det ska vara så. Jag älskar, att känna mig själf försvinna och gå upp i Dig, att domna bort i Din famn och låta min vilja sammansmälta med Din, att inte ha något, som jag mer kallar mitt, utan med fulla händer ge Dig allt, mina tankar, min vilja, hvarenda fiber i min varelse!

När jag ser hvad jag nu skrifvit – sådana ord, som jag aldrig hvarken talat eller skrifvit till någon annan känner jag, att huru mycket jag än försöker att förklara och uttrycka hvad som rör sig i mitt inre, är det dock en hel del, som stannar kvar inom mig; det är det vackraste och finaste i min känsla, som jag saknar uttryck för, men som jag vill Du skall förstå och känna utan alla ord. Du skall veta, att det inte är dina kyssar och smekningar, som göra mig till Din – jag älskar Dig lika högt utan dem. Och när Du håller mig i Din famn och jag ger Dig så många bevis på min kärlek Du vill ha, så är inte detta för mig något som jag söker endast för det sinnliga välbehaget, utan det är en själslig utlösning, ett nödvändigt uttryck för det rent andliga i min kärlek. Ibland kommer den tanken för mig, att om jag skulle bli sjuk och dö, skulle jag inte önska någon annan hos mig än Du. Endast Du skulle sitta bredvid mig och hålla min hand i Din. – Du har blifvit så mycket för mig, som jag aldrig kan bli för någon. Och därför bäfvar jag alltjämt för den stund, då Du går ut ur mitt lif, för att aldrig mer komma igen.

Nu sluta jag med en lång kyss, som kanske säger Dig mer än alla ord.

Tänk, att just nu fick jag per telefon veta, att biljettförsäljningen sluta i morgon kl. 3.

Det är V. Trädgårdsgatan N:o 7, mellan 1-3. Om jag hade fått tala med Dig ikväll, skulle jag kunnat skaffa Dig biljett imorgon, men nu går det väl inte. Jag tycker det är så tråkigt. Men kunna vi inte ta den skadan igen en annan gång? Militär maskeraden är ju den 4 februari. Hvad säger Du om det? Jag tycker det skulle vara så förtjusande att helt ogeneradt gå vid Din arm bland en hel massa människor. Säg – vore det inte det? Om det nu inte hör till dina vanor att gå på maskis, så mycket bättre! Det ligger vishet uti, att stundom skänka sin tillvaro en glimt af dårskap – håller Du inte med mig i det?

Jag är så ängslig, då jag ännu ingenting hört från Dig. Har det nu igen händt något? I morgon måste du telefonera. Och Du måste skrifva också. – Och säg att du fortfarande håller af

Din egen flicka./