Kvällen den 28 januari 1809 dyker trettonåringen Jan Petter Jansson upp i Ängby by. Där frågar han rättaren Johan Högberg om han kan få stanna över natten. När Jan Petter vaknar morgonen därpå är han ensam i rättarens kammare. På väggen hänger ett fickur av silver. Han stjäl uret och beger sig iväg mot Eneby.

I Eneby går Jan Petter Jansson in till nämndemannen Matts Persson och ber om en allmosa. Matts Persson kan inte undgå att se att trettonåringen har ett fint silverfickur med sig. Jan Petter vägrar erkänna att han stulit uret, han säger sig ha hittat det på landsvägen. Nämndemannen menar att det är bäst att han förvarar uret till dess den rätta ägaren återfinns, något Jan Petter går med på.

Nu beger sig Jan Petter till Rinkeby båtsmanstorp, även kallat Killingetorp. Han har hört att båtsmannen är bortrest och vill ta tillfället i akt att se om det finns något att stjäla. Med hjälp av en grep som han finner på tomten bryter han sig in i torpet. Där hittar han en fiol som han lägger vantarna på. Men när Jan Petter gått en bit på landsvägen stöter han på statdrängen Matts Simson som ingriper när han förstår att fiolen är stulen.

Nu kontaktar myndigheterna Jan Petters pappa, den avskedade soldaten Jan Jansson i torpet Frökendal. I ett brev till Sollentuna häradsrätt berättar komministern i Bromma socken, Joachim Björklund att Jan Petter ”uti Ett och Etthalft års tid emot sin Faders wilja och befallning förlupit sin Faders boning och på främmande ort utöfwat hwarjehanda wanarter”. Björklund låter alltså förstå att stölderna är kulmen på ett beteendeproblem som pågått en längre tid. Såväl kyrkoherden Lindström som rusthållaren Lundberg har ”med både kärliga föreställningar och alfwarliga förmaningar sökt förmå föreskrifne gåsse Jan Petter att lyda sin fader och föra en ärlig och Christelig ungdoms wandel.” Men trots dessa ”öma warningar” har Jan Petters beteende bara blivit värre. Nu är det dags för rättsväsendet att ta vid, menar Björklund.

Under rättegången i Solllentuna häradsrätt den 15 februari 1809 så erkänner Jan Petter stölderna. Hans far berättar att han haft ständiga problem med sonen. Fadern berättar att sonen ”wid flere särskildta tilfällen ådagalagdt prof utaf wanart och en särdeles böjelse för tjufnad hwarföre han dock blifwit flere resor alfwarsamt agad”. Nu ber fadern att Domstolen dömer Jan Petter till ”den stränga näpst” som lagen kräver.

När rätten överlägger om lämplig påföljd konstaterar man att Jan Petter ”ännu icke upnådt den ålder att han såsom mognande man straffas kan”. Eftersom han är barn kan han inte straffas på vanligt sätt. Rätten bestämmer att Jan Petter ska med ”ris skarpt agas” vid Tingsstugudörren. Fadern själv ska hålla i riset och för att se till att straffet sker på tillbörligt sätt ska en ”KronoBetjent”, en statlig tjänsteman, närvara.

Dessutom bestämmer Sollentuna häradsrätt att Jan Petter ska skickas till Konungens Befallningshavande (Länsstyrelsen). De ska se till att pojken får ett lämpligt arbete.