I torpet Lindalen i Järfälla socken bor den femårige gossen Jan Peter Andersson med sin mor, änkan Stina Andersdotter. Får man tro modern är lille Jan Peter ”böjd, mer för foglighet, än hetta”. Lydig och lugn, alltså.

Under dagarna brukar Jan Peter ge sig iväg på långa vandringar med den tioåriga grannpojken Petter Tillström. De två pojkarna rör sig runt om på landsbygden norr om huvudstaden och tigger mat och pengar. Enligt modern Stina beror gossarnas dagliga tiggarstråtar på att de lever under torftiga villkor. Även Petter Tillström är faderlös och bor med sin fattiga, ensamstående moder.

Den sjätte augusti 1808 kommer Petter Tillström som vanligt till torpet Lindalen på morgonen för att hämta Jan Peter Andersson. De två pojkarna säger till mamma Stina Andersdotter att de ska ge sig iväg till Rissne by. Om de någonsin passerar Rissne den dagen är oklart, men de tar sig till Spånga kyrka. Där träffar de på den föräldralöse trettonåringen Jan Eric Norling, som Petter Tillström tidigare lärt känna under sina vandringar. De tre pojkarna bestämmer sig för att gå till Akalla by. På väg dit, någonstans på Akalla gärde har Jan Eric Norling tyckt att femåringen Jan Peter går för långsamt. - Vi skola väl gå på så att vi hinna fram? Med ”sträng ton” har Norling sagt till Jan Peter att skynda på. Då Jan Peter trots det fortsatt haft svårt att hålla samma takt som de större pojkarna har Norling slagit honom tre gånger över baklåren med sin vidjekäpp.

Väl framme i Akalla by har pojkarna tur. Bonden Jan Andersson ger dem något att äta. Men irritation och ilska uppstår eftersom lille Jan Peter ”ätit fortare och förtärt större del” än Petter Tillström. På väg till Hästa gård tycker Tillström att femåringen ska straffas för sitt ivriga ätande. De äldre pojkarna ger då Jan Peter ”några slängar över ryggen och låren”. Jan Peter skriker och ber dem sluta.

När de kommit fram till Hästa grind bestämmer Tillström och Norling att Jan Peter behöver agas ytterligare. Trettonårige Jan Eric Norling slår ned femårige Jan Peter Andersson på marken. Tillström och Norling binder sedan fast Jan Peter vid gärdesgården i en ”uppdragen ställning”. Därefter piskar de ”hvar efter annan” Jan Peter ”till dess hans böner omsider förmått dem att upphöra”. När Jan Peter slutligen släpps lös börjar han klättra över grinden, men när han är på dess översta del knuffar Jan Eric Norling honom så att han faller med ansiktet före mot marken. Han blöder nu ymnigt från mun och näsa, han kan inte tala och Tillström och Norling lyckas inte få honom på fötter igen. En panikartad situation uppstår när Tillström förstår hur illa skadad Jan Peter är. Han gråter och anklagar Norling för att ha gått för långt. Pojkarna släpar nu den sanslösa femåringen till ett dike, därefter försöker Norling springa sin väg. Men just i det ögonblicket kommer några kvinnor från Hästa by. De ser till att Tillström och Norling tas fast och bär Jan Peter hem till byn.

Samma kväll kör en Hästa-bonde hem den svårt sjuka Jan Peter Andersson till modern Stina Andersdotter i torpet Lindalen. Två dagar senare avlider pojken.

Den 23 augusti 1808 är det rättegång med Sollentuna häradsrätt i kaplansbostaden i Granby. Skildringen här ovanför bygger mestadels på Petter Tillströms och Jan Eric Norlings egna vittnesmål vid rättegångstillfället. Rätten beskriver Tillström som ”spenslig och liten till växten”. Jan Eric Norling beskrivs som ”något längre och jemwäl af starkare kroppsbyggnad, än Tillström men liten efter den ålder af tretton år, som han uppgaf sig äga”. Rättens notarie skriver också att Norlings ”uppsyn utmärkte ett mindre godt sinnelag”. Norling berättar att han är född vid Svartsjö Slott. Sedan hans föräldrar dog för några år sedan har han överlevt genom att gå runt och tigga på landet omkring Stockholm, säger han.

Regementsfältskären Samuel Eric Tärnström drar i obduktionsrapporten slutsatsen att Jan Peter Anderssons död orsakats av att huvudet landat på något hårt, troligen en sten eller liknande, när han knuffades ned från grinden.

När dom ska fällas tar rätten hänsyn till vad lagen stadgar om missgärning av ”öfvermaga”. Att vara övermaga innebär att man inte är myndig eller för den delen fullt straffmyndig. Med hänvising till missgärningsbalkens 31:sta kapitel döms Tillström och Norling till att ”i närvaro af någon KronoBetjent wid Sollentuna Tingsställe af Häradets Brofogde skarpt med ris agas”. Brofogdens huvudsakliga ansvar var se till att broar och vägar i socknen hölls i gott skick, men tydligen anser Häradsrätten att denne tjänsteman även kan användas för utdelning av straff.

Men Sollentuna häradsrätt nöjer sig inte med att bestraffa gossarna med riset. För att förekomma ”widare oarter, hvartill deras sysslolösa kringstrykande kan föranleda” anser man att Konungens befallningshavande (Länsstyrelsen) ska se till att pojkarna blir vid ett för deras ålder ”lämpeligt näringsfång hållne”. Det vill säga, samhället bör ordna något vettigt arbete åt Petter Tillström och Jan Eric Norling.

Fallet remitteras vidare till Svea Hovrätt. Där fastställs nästan samma beslut som vid Häradsrätten. Agan ska dock ske på litet annat sätt: Riset ska hanteras av någon av gossarnas ”närmaste fränder”. De ska straffas av någon de har en nära relation till. Straffet ska ske i närvaro av Kronobetjente, alltså en statlig tjänsteman, och det hela ska äga rum vid Sollentuna Tingsställe, så att allmogen kan vara närvarande vid bestraffningen.