Mikaelisdagen 1791 är fjortonårige Matts Pärsson ute i Kymlinge skogshage och letar efter ekorrar att fånga. Men i skogshagen hittar han något helt annat. I en hög tall hänger en död karl.
Matts beger sig till det närliggande torpet Gumsarboda och berättar om den tragiska händelsen. När saken utreds vittnar hustru Stina Andersdotter, som är inhyst i Kymlinge gård, att några månader tidigare har den döde mannen jobbat en och en halv vecka på Kymlinge med att "rödfärga" på uppdrag av Rådman Timan, som äger Kymlinge.
Stina Andersdotter minns inte mannens namn men kommer ihåg att han klagat på mangeln i Timans vagnslider. En mangel kan användas såväl i färgtillverkning som för utslätning av textilier. Enligt hustrun skall han sagt om mangeln: "hon är icke för rar at mangla på, ty jag har dragit den åt Mamsell". Andersdotters minns det som att mannen "såg ond ut, men ej galen".
Hovförgyllaren Abraham Löfquist, också boende på Kymlinge, hade talat några gånger med den döde. Löfqvist fann honom "beskedlig och stilla". Mannen ska ha berättat att han "warit Sjöman sedan Timberman och sluteligen Trosskutsk". Inte heller Löfqvist kommer ihåg vad mannen hette, men säger att han lämnat Kymlinge redan i början av juni.
Det går alltså nästan fyra månader från stunden den döde syns i livet för sista gången till Mikaelisdagen, det vill säga den 29 september, när unge Matts Pärsson hittar honom i Kymlinge skogshage.
Häradsrätten drar slutsatsen att den okända mannen själv valt att ta sitt liv, orsaken därtill är dock okänd. Man beslutar därför att: "denne sjelfspillings döda kropp" skall "af SkarpRättaren nedtagas och afsides i skogen begrafwas", i enlighet med Missgärningsbalkens trettonde kapitel "Om then, som förgiör sig sielf", paragraf 1, som lyder:
"Dräper eller förgiör någor sig sielf; tå må thes kropp af then, som honom finner, oförwitligen uptagas, och afsides läggas: pröfwar Domaren sedan, at han med wilja sig förgiordt; tå skal en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfwas. Finnes thet i hufwudswaghet, raseri, eller annor sådan wånda skedt wara; tå må han af annat folk handteras, och begrafwas." (Sweriges Rikes Lag Gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734.)
