Två dagar innan julafton 1679 kastar sig hustru Emerentia Jonsdotter i Norrström. En vecka senare kommer hennes dotter Kerstin Arfwedzdotter upp till prästerna i Stockholms konsistorium och ber om att modern ska få en värdig begravning – detta trots att hon begått självmord.
I protokollet från mötet kan vi läsa att Emerentia ”altijdh uti sin lijfztijdh klagat öfwer en hiertewerk, som hon för 26 åhr sedan uti Barnsäng skall hafwa bekommit, då Elden kom löös uti dhes Cammar”. Enligt vittnen har Emerentia varit en ”Gudfruchtig Menniskia” och kanske är det det som ger dottern hopp om att hon kanske ändå kan få en ordentlig begravning?
Under mötet diskuterar prästerna Emerentias begravning och vad som gäller när ”självspillingar”, ska begravas. Magister Jon Lille menar att hon ska ”begrafwas och undsättias i kyrkiogården uthan Ceremonier och Process”, det vill säga man ska i princip bara gräva ner den döda kroppen i jorden.
Magister Pontin påpekar då att enligt Kyrkoordningen kan man tillåta vissa självmördare en fullständig begravning, nämligen dem som ”af brännesiuka eller raserij sig förgiort”, det vill säga de som tagit livet av sig under en häftig febersjukdom eller de som gjort detsamma i ett tillstånd av våldsam sinnesrörelse och ilska, ett tillstånd då man anses vara oförmögen att fullt ut ta ansvar för sina handlingar. Men, resonerar Pontin, det var varken feber eller raseri som drev Emerentia Jonsdotter till självmord. Det var på grund av ”hjerteångest och desperation” som hon dränkte sig. Och hon gjorde det med ”berådde modhe”, fullt medveten och kapabel att ansvara för sina beslut. Sådana ”sjelffspillingar” ska ”ingalunda komma i kyrkiogården”.
Om Emerentia Jonsdotter får en ordentlig begravning, hur kommer det att påverka andra djupt deprimerade människor? undrar prästerna. De fruktar att andra ”andra Melancholiske derpå byggia sina onda gerningar”, alltså om de bottenlöst olyckliga ser att man trots självmord kan få en fullvärdig begravning, kanske de blir mer benägna att avsluta sina liv. Prästerna tycker sig också ana att Emerentia Jonsdotters dotter, Kerstin Arfwedzdotter är ”af samma sinne som modren”. Därför varnas hon för att ”wara enslig, uthan gå flijtigt i kyrckian, och hålla sig till folckz umgenge”.
När det så blir dags att fatta beslut konstaterar man först att Emerentia Jonsdotter enligt kyrkoordningen egentligen inte borde få begravas på kyrkogården. Men Domkapitlet och dess ordförande, Carl Carlsson, verkar känna en viss sympati med såväl den döda som hennes dotter.
Till tröst för dottern bestämmer sig prästerskapet för att ”unna Modren en sådan begrafning, som hon åstundar”. Fullt medvetna om att de egentligen inte följer lagens bokstav i detta beslut bestäms att liket ”i tystheet om aftonen utan process” ska komma ”till Jorden, ty skulle hon begrafwas om dagen, torde alla Menniskior gapa på henne, som giort af medh sig sielf, och nutit en sådan begrafning.”
