I sin dagboksanteckning ”Kåseri om mig själv” från långfredag 1931 var Ingmar Ström 19 år. Här skriver han om sina tankar om sig själv och sitt förhållande till Gud och livet.
Ingmar Ström prästvigdes 1941 och blev biskop i Stockholms stift 1971. Han hade för sin tid mycket moderna åsikter och förespråkade kvinnliga präster och fri abort.
Ingmar Ström gifte sig 1942 med Karin Faxén, som också hon lämnat en dagbok efter sig i arkivet.
Så här skriver Ingmar Ström i sin dagbok:
"Kåseri om mig själv
Detta skriver jag ur nyttosynpunkt och alls inte p. gr. av något inspirationsliknande. Men här sker mycket dessa dagar och jag tänker mycket, och jag tror att jag kan få nytta av att veta hurdan jag är nu, få nytta av det i en framtid för mitt yrke och för min livsdaning. Först vill jag då teckna mig till minnes, att mycket av det som står på föregående blad här i boken är lögn, det är ditskrivet till stor del för att det skulle låta bra. Så av det får jag inte i en framtid sluta för mycket. Men hur mycket som är sanning vet Gud allena.
Inte kan jag se mig sådan jag är, och inte tror det behövs heller. Allfader dömer. Men en liten överblick ibland skadar nog inte. Mig också litet att döma lyster.
Igår gick jag till nattvarden. Jag hade föresatt mig att inte vänta någon större upplevelse. Men kanske hade jag undermedvetet just därför hoppats att få en dylik, ty jag blev likafullt besviken. Jag ser på far, det är ju barockt att tala om något sådant som besvikelse i samband med honom. Varför? Å, det är väl inte så svårt att förstå. En kristen blir aldrig besviken. Tänk så många besvikna det finns. Så få kristna alltså.
Det är knappast att undra på. Gud fader gör sig sannerligen inte alltför mycket besvär för en människosjäls skull. Se hur han har gjort med mig t.ex. först visar han sig i all sin härlighet, bländar mig, och tjusar mig, krossar mig så att jag aldrig i livet kan bli av med honom igen, - och sedan – ja sedan låter han mig helt enkelt vara. Tror han kanske att jag ska klara resten själv? Löjligt. Ånej han kommer väl så småningom och gör om mig. Men varför måste jag vänta så länge? Jag är grundligt trött på det här nu.
Värst har det ju varit med en sak. Jag vet inte om jag ska skriva dit det, det ser konstigt ut när det kommer på papper. Och att jag skulle glömma saken är just ingen risk för, så väl är det inte. Igår bad jag framför altaret att Gud skulle hjälpa mig av med den saken. Det var därför jag gick dit. Billström avråder bestämt från sådant, och jag var rätt rädd innan, men nog tror jag Gud ska komma herrar medicinare på skam, Det vill säga mycket det, för läkareauktoritet har varit något oerhört starkt för mig hela mitt liv. Detta är första gången den rubbats. Det kändes oerhört egendomligt. Men jag tycker Gud o jag har kommit varandra litet närmare på kuppen. Och går det – Helige Herre Zebaot vilket liv ligger inte framför mig! Lycka och ljus och bärande kraft under vingarna, aldrig svikande glädje och ständigt öppen väg till Guds gemenskap, det är inte småsaker.
Åh, det har varit ett helvete, ett djävulens förbannade helvete, det är inte överord. Hur har det bara gått? Och ändå om denna lycka blir min, som jag vet att den ska bli, så är inte allt vunnet. Jag är inte en helgad kristen personlighet, därför att jag är en lycklig människa, om det också är en förutsättning.
Men jag vill sitta vid vägarna där du brukar gå fram, Herre Kristus, jag vill sitta där hela livet om du inte kommer förr, men du måste komma, som du kom till Far, Du måste komma och göra av mig vad bara Du kan göra av en människa. Mitt liv vill jag ägna åt Din tjänst i alla fall, jag vet att Du är som ingen, och det vill jag ropa till alla om jag så måste ropen det från helvetet, men Du, Du själv måste komma. Du måste, för min skull för Din skull hjälp mig du som kan det.
Långfredag, strax före studentskrivningarna 1931"
