Året är 1955. Citysaneringen är i full gång. Rivningarna i de gamla Klara-kvarteren ska ge plats för modern bebyggelse och tunnelbanan.
Pär Rådström kåserar här kring Klara och dess invånare. Han gör även tillbakablickar på den äldre historien och reflekterar kring framtiden. Stig Claesson illustrerar med teckningar som i bara några få streck fångar kvarterens själ. 74 sidor.
Det är så här i Klara. Allt är färskt och varmt och ingenting äger ålder. Fråga en Klara-bo, dom har aldrig haft en historia. Men dom håller på att få en nu. Nu när tunnelbanan börjat borra och husen börjat falla.
Detta lilla ghetto har aldrig låtit sig omhändertagas av beskäftiga antropologer och skribenter som velat göra ett kulturreservat här. Nej allting är färskt och varmt.
Ty det egendomliga är att klarabon är inte den som bor i Klara. Utan de verkliga klaraborna är de som vistas i Klara. De tiotusentals människor som varje dag fyller detta ghetto men som inte längre får bo där. På kaféerna nere vid Vasagatan samlas gatuförsäljarna varje morgon och fördelar fläckvatten, hemslipare, kortlekar med sju Ess och andra finurligheter som stockholmaren skall lockas köpa medan han väntar på spårvagn vid Slussen, Norrmalmstorg och Fridhemsplan.
