En text om kvinnors roller och status i ett hantverkarskrå.
Hustrun arbetade också i verkstaden. Ofta var hon duktigare än både mästare och gesäller, när det gällde stoffering av hattar – hon kunde ta över arbetsledningen i verkstaden, när mannen var på marknadsresor – hon kunde göra långa marknadsresor på egen hand till landsorten för att sälja hattar, och måste då bl a själv bevaka att hon fick upp ett stånd på en bra plats och inte blev undanskuffad till någon avkrok – hon kunde sköta försäljningen i verkstaden eller i boden. Att allt detta förekom finns dokumenterat.
”Hattar och mössor” syftar här inte på de politiska partierna, utan på huvudbonaderna. Curt Hauffman har studerat hattmakare i Stockholm under 16- och 1700-talen och har här skrivit om hattmakarnas hustrur. Att utbildas i yrket var bara möjligt för män, men i praktiken var hustrur inte sällan aktiva både som hantverkare och affärskvinnor, i synnerhet om de blev änkor och därmed blev myndiga och kunde ta över verksamheten.
Uppgifter från olika dokument – ofta från rättsliga tvister – målar upp en bild av hur livet och arbetet kunde se ut för kvinnorna. Det handlar om den välutbildade Christina Udd, som förhandlade med hattmakarämbetet om att få sälja sitt hattlager till bra pris, om Ramborg Liung, som råkade ut för sabotage från konkurrenter på en marknad, om Anna Catharina Hoffman, som var självsäker och lite för framgångsrik i ämbetets ögon, och en rad andra kvinnor som en gång gift sig med en hattmakare.
Exemplen ska främst visa hur kvinnans ställning såg ut, men säger också mycket annat om Stockholm under den här tiden. Till exempel visar de nämnda platserna att hattmakarnas verkstäder ofta låg på Hornsgatan mellan Södermalmstorg och Maria kyrka, det vill säga nära Slussen, och mellan raderna framgår att de stora kriserna, som pest och bränder, påverkade livet i hattmakarfamiljerna som för alla andra.
Texten innehåller en hel del facktermer och citat på ålderdomlig svenska. 24 sidor.
Utdrag ur Sankt Eriks årsbok 1990, Stockholmsskildrare. - 1990. - S. 93-116
