Joakim Garpe var borgarråd i Stockholm 1954-64 och en av de ansvariga för Norrmalmsregleringen då stora delar av City revs. I det här mycket intressanta kapitlet får vi en inblick i hur dåtidens politiker tänkte om Stockholms arkitektur, befolkningsutveckling och stadsplanering. Hans inställning skiljer sig mycket från den som många har idag. Garpe diskuterar till exempel skönhetsbegreppet och ondgör sig över ”pensionerade museiintendenter” och andra som vill bevara den äldre bebyggelsen:

Man kan inte bygga om hela stadsdelar och lämna stadsbilden intakt. Den kommer på många håll att byta karaktär så som kvarteren söder om Konserthuset nu håller på att förvandlas. Betyder det ett hot mot Stockholms skönhet? Det menar många och jag hör redan vreda röster från den behjärtade skara av pensionerade museiintendenter och ännu inte pensionerade entusiaster, som brinner av iver att rädda de sista resterna av Stockholms gamla skönhet, Gamla stan, gamla Klara, gamla Söder, gamla äckliga Strandvägen.
---
   Det har länge förefallit mig som om vaneseendet spelade en stor roll i debatterna om Stockholms skönhet. Allt nytt är inte fult fast det är ovant, och allt gammalt är inte skönt, därför att det är gammalt och vant. Det mesta i denna vackra stad är i själva verket inte gammalt och skönt utan gammalt och fult. Alltför mycket bär prägeln av att ha tillkommit under den europeiska smakens förfallsperiod, med Strandvägen som den arkitektoniska motsvarigheten till Oscar Fredriks dikter och tal vid högtidliga tillfällen. Och nu ska man rädda Mosebacke! Herr Ordförande i Kooperativa förbundet! I den goda smakens namn: rädda utsikten, riv för övrigt ner skräpet!

9 sidor.

Utdrag ur Anderson, Levande stad : en bok om Stockholm tillägnad Carl Albert Anderson den 19 juli 1959. – 1959. – S. 215-223