Småskolan var inrymd i ett mindre hus med gård vid den nu försvunna Lutternsgatan, som slutade med en trappa upp till Malmskillnadsgatan. Dit följde varje middag ”fröken” sin klass och tog adjö med att skaka hand. Vi åt frukost i skolan, och minnet av småskoletiden är intimt förbundet med franskbröd, äpple och mycket het mjölk, som städerskan skötte om. Den andliga spisen ligger långt ner i myllan som frånväxta fröskal, men har inte lämnat särskilt markerade direkta hågkomster. Däremot minns jag väl den musik, som tycktes hamra in kunskaperna; de klingande slagen från smedjan på gården och gnisslet och gnället från slöjdlokalen bredvid, där t.o.m. vi flickor deltog i träslöjd.
Den som berättar här är Alice Quensel och tiden är sekelskiftet 1900. Hon växer upp i en våning på Luntmakaregatan i en välbärgad familj, pappan är förste justitieråd i Högsta domstolen. Vi får följa hennes liv både till vardags och till fest. Det blir en spännande inblick i hur livet kunde vara i en högreståndsfamilj. Alice Quensel återger detaljerat olika miljöer, interiörer, baler, menyer, lekar, nöjen och inte minst flyttarna till sommarboendet på Jakobsbergs gård. Även olika samhällsfrågor och då aktuella diskussionsämnen tas upp.
En stor del ägnas skolgången och undervisningen på Åhlinska skolan, som var en av de första i Sverige att erbjuda högre utbildning för flickor. Vi får möta flera av dåtidens kvinnliga pionjärer och kvinnorättskämpar som pedagogen Karin Åhlin och historikern och läraren Lydia Wahlström. Alice Quensel själv blev långt senare rektor för sin gamla skola.
Boken innehåller flera porträtt och avslutas med ett personregister. 192 sidor.
