Rudolf Andersson var fem år gammal när han skrevs in på Samariten den 5 maj 1891. Sedan han var sex månader gammal hade han haft utslag i ansiktet. När han var två år gammal hade utslagen spritt sig till resten av kroppen. På somrarna var huden frisk, på vintrarna kom utslagen tillbaka.
Under de fyra månader som Rudolf var kvar på sjukhuset upptäckte man att han hade njurinflammation och hjärtfel. Eksemet behandlades med inoljning, bad och zinkpasta. Njurinflammationen behandlades med arsenik. Hjärtfelet kunde man inte behandla men allmäntillståndet blev bättre när han fick fiskleverolja (d-vitamin). När Rudolf skrevs ut i september menade läkarna att han var frisk från eksemet, att hans njurinflammation var förbättrad och att hjärtsjukdomen var obotlig.
