Brev från Nils Santesson till kärleken Emil Enborg, bilagt som bevismaterial till rättsprotokoll från Stockholms Rådhusrätt 1907.
Text

Kärleksbrev från Nils till Emil - bevismaterial i sedlighetsmål från 1907

Tenngjutaren, skulptören och konstkritikern Nils Santesson (1873-1960) dömdes 1907 i ett uppmärksammat sedlighetsmål för "otukt mot naturen", enligt 1864 års strafflag paragraf 18:10, till tio månaders straffarbete. Målet blev mycket omskrivet i dags- och skandalpress, och ledde till att begreppet homosexualitet lanserades på bred front i Sverige. Vissa ansåg straffet vara orimligt hårt och en debatt om lagstiftningen kring homosexuella handlingar tog fart. Avkriminaliseringen skulle dock komma att dröja ända fram till 1944. För Nils Santesson, som blev svårt uthängd i pressen, innebar målet och dess efterverkningar en djup personlig tragedi. 

I rättsprotokollet från Stockholms rådhusrätt går det att följa händelseförloppet som ledde fram till åtalet. Nils Santesson anmäldes till myndigheterna av hans älskares Karl Brandts föräldrar efter att denne försökt begå självmord och i ett brev beskyllt Santesson för att ha skuld i hans olycka. Brevet finns bilagt som bevismaterial till rättsprotokollet. Den 4 januari 1907, då Nils i vanlig ordning satt och åt söndagmiddag med sin mor, knackade polisen på dörren.

Bland rättegångshandlingarna finns även bilagda brev mellan Nils och hans tidigare kärlek Emil Enborg. Emil arbetade i Santessons tenngjuteri i Gamla stan, men gav sig mellan anställningarna ut till sjöss. Emil skriver ömt och förtroligt till Nils, men Nils brev är desto mer känslosvallande och intensivt längtande och det är uppenbart att han känner sig övergiven av den han älskar.

... Minns du den gången då våra läppar första gången möttes i en smekning, så innerlig, så djup som den blott kan vara mellan två älskande? [...] Jordelifvet är kort, det bjuds oss blott en gång; endast nu, i den tid som är, kunna vi finna glädje och lycka med hvarandra, vi jordkryp, som genom sympatiens hemlighetsfulla makt blifvit dragna till varandra. 

År 1905 - två år före rättegången - nåddes Nils av beskedet att Emil, som mönstrat av i New York, under oklara omständigheter spolats överbord från en färja mellan Manhattan och Staten Island och drunknat. 

Läs mer om målet i antologin Sympatiens hemlighetsfulla makt (Söderström red.) i Greger Emans kapitel "Nils Santessons femtioåriga helvete" (s. 246-267) och "1907: Det homosexuella genombrottet" (s. 149-164). Nils Santessons personarkiv, innehållande bl.a. hans dagbok och brevväxlingar, finns bevarat på Kungliga biblioteket. 

Nedan följer en transkribering av brevet i sin helhet: 

Bil. 4 Krim nr 11 / 1907

Vesterlånggatan 68 Stockholm 10 februari på aftonen 04

Emil, käre vän och broder!

Jag har läst igenom Dina fyra bref om igen. Jag vet ju hvad de innehålla, men det är, som ville jag försöka att dem återfinna den Emil, som jag en gång kunde kalla för min Emil, min enda vän. Käre lillebror! Kanske har jag gjort dig orätt med mitt bref den 4de dennes. Jag vet ju att jag ingen annan rätt har öfver Dig än den du själf vill gifva mig. Vill Du ej skänka Ditt rika hjerta till mig, så kan jag ej heller göra anspråk på det och är det verkligen så att Du tillhör mig, så måste jag lugna mig. Jag förstår det ju så väl, min käre vän! Hvad begär du af mig? Har jag nu gjort Dig orätt med mitt förra bref, så vet jag att Du förlåter om ty, har du någon gång älskat av hela Ditt hjerta, så måste Du förstå hur det det skall kännas för mig att bli så öfvergifven af Dig, som jag håller af mer än allt annat., så öfvergiven att jag måste förgäfves vänta vecka efter vecka, månad efter månad, efter svar å mina många bref. Jag kan ej annat än lida deraf att den som jag af hela min själ älskar och efter förmåga visar all vänskap vill gem mig ens vanlig höflighet tillbaka. Finner ej annat motiv som kan förmå Dig att skrifva svar på mina bref, så borde åtminstone höflighet, som Du är skyldig hvarje människa, säga Dig att Du bör skrifva till mig. Du behöfver ju ej skrifva till mig lika ofta, som jag gör det till Dig -

Jag skriver ur mitt hjertas fullhet; derför att jag måste åter låta dig veta, hur mycket jag älskar dig – jag begär ju ej att ofta få bref från dig; men om jag är dig kär, hur kan du då försumma mig, hur kan du låta mig i det ena brefvet efter det andra bedja dig om svar, om nyheter, hur kan du då hålla mig i denna ständiga ovisshet om, hur du har det, hur det ska bli; hvad jag kan hoppas? Ock är det så att mina bref ej längre bereda Dig glädje, att Du verkligen vill ha ett slut oss emellan, hvarför så ej, som jag flera gånger uppmanat dig, endast säga mig det med ett kort bref, och det skall då vara slut. Jag skall aldrig plåga dig med ett bref om min kärlek mer. Ty jag vet ju att kärleken ej låter skrifva lagar för Älskar Du mig verkligen ej mer så kan jag ej blåsa lif i din känsla för mig; det vet jag, och ska derför resignera. Säg ej, att när jag tala så, så måste jag ej älska Dig. Ja Emil, af hela mitt hjärta gör jag det. Men jag anser att det tjena till intet att rasa, om du ville gå ifrån mig. Frivilligt har Du lemnat dig åt mig, frivilligt måste du också förbli min, om vår kärlek skall bli till lycka för oss båda.

Minns du den gången då våra läppar möttes första gången i en smekning, så innerlig, så djup som det blott kan vara mellan två älskande? Det var frivilligt och därför var det också med glädje och fullhet deri: Du var till åldern ett barn då ännu; tiden har gått och du har mognat till insigt af både detta och så mycket annat. Min känsla för dig, som från första stunden, att vår känsla visade sig, var stark, har stegrat sig alltjämt; det vet du, det måste du veta. Du är benägen att visa på de erotiska förvillelser, som jag gjort mig skyldig till, oaktadt jag sade mig af min själs innersta älska dig. 

Emil, älskade broder, Du är nog psykolog för att förstå allt detta, om Du blott vill. Jag själf vill ej tillägga dessa afvikelser större betydelse än de förtjena, äfven om jag grämer  mig deröfver, liksom jag ej, hvad din person beträffar, har fordrat för mycket. Helt säkert var du därutinnan starkare än jag att detta länder Dig till berömm men äfven där Du var svag, har jag ej lastat Dig derför. Ty jag har sett ut öfver detta, äfven om jag alltid skall säga att två individer sådana, som du och jag, och som funnit hvarandra som vi gjorde, bör enligt tingens ordning tillhöra hvarandra helt och odeladt.

Jordelivfet är kort, det bjuds oss blott en gång; endast nu, i den tid som är, kunna vi finna glädje och lycka med hvarandra, vi jordkryp, som genom sympatiens hemlighetsfulla makt blifvit dragna till hvarandra. Helhet i ett sådant förhållande är ej förnedring. Det var klart för både mig och dig. Vi ha båda felat härutinnan, jag i synnerhet, men det borttager dock ej sanningen af det, som sagts, att vi älskade hvarandra af all vår själskraft, djupt, outplånligt.

För mig är det en ofattbar tanke att den lidelse, som Du, Emil, hyste för mig skulle icke blott förblekna, utan änmer öfverflyttas på annan person. Denna må nu vara hvilken som, man eller kvinna. När du läser igenom de bref, som jag skrifvit till dig alltsedan den 22 dec., då jag omtalade för Dig min förlofvning, skall Du inse att Du ej behöfver förebrå mig densamma, ty man skrifver ej sådana bref, som jag gjort till Dig, utan att vara dertill tvingad av en uppriktig kärlek. Du behöfver ej ett ögonblick tvifvla på, hvar Du har mig. 

Farväl nu för denna gång, lillebror, tills jag lär nog ej kunna hålla mig från att snart igen skrifva till Dig och så blir det nog tills jag måste upphöra dermed, d.v.s. när Du ej längre tillåter mig att göra det. Jag ber Du ej skrifva till mig, ty jag vet nu att det ej påverkar dig. Och Du är ej okunnig och, hvad mina bref ha för en stor betydelse för Din af allt hjerta tillgivfna vän och broder

Nils Santesson

Mer i Stockholmskällan

Relaterade poster och teman

1907: Det homosexuella genombrottet

1907: Det homosexuella genombrottet

Fem kvinnor döms för lesbiska handlingar 1943

Fem kvinnor döms för lesbiska handlingar 1943

Frans Albert Pettersson och Lars Konrad Johansson gripna, häktade och dömda för ”otukt, som mot naturen är” i augusti 1897.

Frans Albert Pettersson och Lars Konrad Johansson gripna, häktade och dömda för ”otukt, som mot naturen är” i augusti 1897.

Hur lesbianerna förlorade sin oskuld

Hur lesbianerna förlorade sin oskuld

Kärlek
Tema

Kärlek

Här hittar du lite av all kärlek i Stockholm som historien har lämnat kvar till oss. Vill du hitta ännu mer? Använd sökrutan överst på sidan.

Otukt som emot naturen är

Otukt som emot naturen är

Otukt som mot naturen är - homosexualitet under 1700- och 1800-talen

Otukt som mot naturen är - homosexualitet under 1700- och 1800-talen

Straffarbete för kärleksparet Frans och Lars

Straffarbete för kärleksparet Frans och Lars

Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholms homosexuella 1860-1960.

Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholms homosexuella 1860-1960.