Text

Ur en lösdrifvares anteckningar - Karl Albert Broling

Återfallsbrottslingen Karl Albert Broling har i polisens arkiv lämnat efter sig ett antal brev till stadsfiskalen, förmodligen riktade personligen till Lars Stendahl som var förste stadsfiskal åren 1904-1921. Broling, även kallad "luffarpoeten", hade litterära ambitioner, och det här brevet är utformat som en liten novell.Som framgår av texten var Broling ingen vän av socialdemokratin och dess ledare Hjalmar Branting. Brevet renskrivet:

Ur en lösdrifvares anteckningar

Det var under skräckregementets dagar. Ett moln, ett fruktansvärdt moln låg öfver Sveriges land och folk, socialismens åska gick oafbrutet natt och dag, spritfloden hade sinat ut, och lifvets glädje som tappas på buteljer, stod inte mer att finna. På tronen satt Kung Branting, och rundt omkring stod det hungrande svenska folket och tugga på betslet. Då packade undertecknad sin nattsäck och satte kursen på södra sverige. Willig att nappa i med allt hvad till arbete hörer, tog jag tjenst någon tid hos en bonde. Besagde hedersman som hade en svaghet gemensam med det öfriga af sitt stånd, nemligen att sill och potatis ingick som den viktigaste beståndsdelen i den timliga existensen, kunde emellertid inte i längden tillgodogöra sig min arbetskraft, som i förbigående sagdt öfverträffade allt hvad han hitills sett. Så hände sig, att jag en vacker dag gjorde mig osynlig och tog sjövägen till Göteborg, dock utan att lemna några fula märken efter mig, som en polisman ju senare vare böjd för att antaga. Sedan jag i den stora staden sett mig trött på dagdrifvarkommiten, som med brännvinstörsten tecknade på hvarje kvadratmillimeter i synamentet stod fåfäng på torget under det att undertecknad sökte med ljus och strålkastare efter ett passande arbete, så for jag till de stora bruken i Wermland, öfverallt erbjudande dem min tjenst. Men vare sig att jag nu bär kainmärket i pannan, eller att lyckans gudinna bestämt sig för att jag ovillkorligen skall stå på nedersta pinnen af stegen på hvilken alla andra klättra upp mot lycksalighetens höjder, nog af, ett bleklagdt nej blef lönen för min möda hvar jag kom. Högt upp bland vermlands furuskogar der ”Olof Trätäljas yxa gått fram” och der sågverkspatronerna yxar ännu på ett fasaväckande sätt hemsökande gamla vikingarnes jagtmarker styrde undetecknad nu sin färd, med himlahvalfvet till sängkammartak, och och silfvermånen till taklampa. Den ena minuten så försvann mina grundhvalar i en sandhög som påminde om den arabiska öknen, och den andra stunden tog jag fotvatten i en lervälling som endast kan jemföras med hvad som Hornskroken har att bjuda på en regnig ocktoberdag. Nattdimman steg kall och genomträngande ur jorden, och när morgonsolen steg upp öfver mödornas land så gnistrade millioner små daggdiamanter på min luggslitna habit. Det poetiska skimmer som fordom låg öfver luffarens väg, har förbleknat i våra dagar. Inga välmående bönder stå numera efter vägarna, med ryggen i 45 graders vinkel, och ölstånkan i handen, nej skall man numera hålla lifvets maskineri i gång med de smulor som falla från böndernas bord, då vill det till en mjukhet i ryggraden som åtminstone inte förordas i folkets hus. Jag har anfört detta som bevis för hur jag ärligt, och under allsköns försakelser sökt att hålla brödbekymmerna på afstånd. Erfarenheten har ofta visat mig att går lyckans hjul ett hvarf framåt så går det stundom två hvarf tillbaka. Jag erinrar mig ännu med glädje hur som Herr Stadsfiskalen för många år sedan hjelpte mig en gång. Det blef en missräkning det är sannt, men missräkningar höra till de mörka moln, som stundom skugga vår vandring nedanom stjernorna. Man bör inte misströsta för det, tyd et är inte alla som är gjorda af samma virke kunde man säga. Jag vet nog att man anser mig för en person som eger förutsättningar, kan och hända att de kommo till heders, om man kom på den rätta hyllan i lifvet. Jag står ensam i lifvet som en fyrbåk i den hvilda oceanen, ingen är som frågar efter antingen jag går under, eller mina öden gestaltas, ingen ser den goda viljan, men alla är villiga att släpa en fattig stackare till korsfästelseplatsen, så fort det blir ett litet minus på dygdens stig. Men ännu lefver Han, som är den fattige, den förtryktas vän och försvarare. Jag vill bida Hans tid, jag vill vänta Hans hjelp. Ja måtte Han komma med sin hjälp innan hoppets stjerna för alltid passerar horisonthen och syndens vågor slå tillsamman öfver min arma själ. Jag tillåter mig slutligen att tillönska Herr Stadsfiskalen en god fortsättning på lifvets och glädjens stig, och när lördagskvällen på lifvets arbetsvecka bryter in, en lycksam resa till fridens land hvarest fattigdomen och rikedomen skola räcka hvarandra handen och sorgens moln skola skingrade varda.

Wördnadsfullt
Carl Albert Broling

Mer i Stockholmskällan

Relaterade poster och teman

Broling ber om mildrat straff efter att ha dömts som lösdrivare 1910

Broling ber om mildrat straff efter att ha dömts som lösdrivare 1910

Karl Albert Broling - polisfoto 1895

Karl Albert Broling - polisfoto 1895

Karl Albert Broling - polisfoto med spegel 1895

Karl Albert Broling - polisfoto med spegel 1895

Karl Albert Broling försöker minnas alla sina stölder

Karl Albert Broling försöker minnas alla sina stölder

Karl Albert Broling i polisens fotografisamling

Karl Albert Broling i polisens fotografisamling

Karl Albert Brolings satiriska Brantingdikt i brev till stadsfiskal Stendahl

Karl Albert Brolings satiriska Brantingdikt i brev till stadsfiskal Stendahl

Poetiske Långholmsfången Broling ber stadsfiskalen om understöd inför frigivning

Poetiske Långholmsfången Broling ber stadsfiskalen om understöd inför frigivning

Svartsjö slott. En humoristisk teckning ur vagabondlifvet af Karl Albert Broling

Svartsjö slott. En humoristisk teckning ur vagabondlifvet af Karl Albert Broling