I april 1899 är det inte långt till frigivning för "luffarpoeten" Karl Albert Broling. På Långholmsfängelsets brevpapper skriver han det här brevet till stadsfiskalen. Renskrivet:
Långholmen den 2 April 1899
Högt ärade Herr Stadsfiskal
Undertecknad lefver och befinner sig väl, grönskar som en ceder på Libanon tack vare ett gladt humör och ett hopp som ännu aldrig har svigtat i lifvets stormar. Må dessa rader träffa Herr S. i en lycklig stund och kunde de sedan i någon mån bidraga till befodrande af mitt framtida väl, ja då vore ändamålet vunnet. Wåren är kommen, lärkan jublar i himlens sky och i sferernas bågar tågar dagens drottning i strålande majestät helsad och efterlängtad af gammal och ung. Undertecknad har att glädja sig åt många goda förmåner, hvilket gör att man ännu ej har gissnat i fogarna utan fast mer befinner sig i högönsklig välmåga! relatift taget förstås! Tiden för min frigifning närmar sig alltmer och 3 och en half månad härefter så hoppas jag sitta på grön qvist igen. Jag vet om ej med visshet, men jag skulle mycket ha misstagit mig om inte Polisen haver en kassa en hvilken det stundom har lyckas botfärdiga fångar (röfvare skulle jag kanhända ha sagt) att hemta grundfogarne till mitt framtida välstånd. Nu har jag figurerat på den här skådebanan i 10 (säger tio) år och nu tycker jag det kunde vara tid att låta ridån gå ner.
Jag är emellertid fattig, öfverflödet var aldrig min lott allt hvad jag äger är mitt glada humör och en vexel på framtiden, men detta är man inte hjelpt med när man skall betala skräddare och skomakare med fler. Sjuttiofem riksdaler är hvad jag anser mig behöfva vid sidan af mina egna medel, och den som försträcker mig den summan antingen som lån eller som skänk, den gör en god gerning som utan tvifvel kommer att bära goda frukter för framtiden. Kyrkoherden Eklund har lofvat sörja för en plats åt mig, och sen är det bara den pekuniera hjelpen som fattas för att de skall bli vind i seglen. Bästa Herr S. räck en hjelpsam hand åt en falle[n] fattig stackare, torde hända att de uträttar mer än allt annat. Taflorna vexla i Lifvets panorama, Skuggor och dagrar, Löjen och tårar följa oss åt genom mödornas land. Jag har varit en stor syndare jag förnekar mig icke, men menskligt är att fela, gudomligt att förlåta. Kärlek och försonlighet äro hufvudnycklarne till himmelens port och inför den Eviges tron skall de aldrig räknas någon till skada att här i syndens och Eländets verld ha räckt handen åt en fallen syster eller broder.
Högaktningsfullt Carl Broling
P.S. För den händelse något afseende skulle fästas vid min anhållan, kunde jag ju få veta det på sätt som Herr S. finner lämpligt, i bästa fall kunde ju pengarna sändas till Pastorn härstädes Herr A. Hylander, hvilken om så önskas kunde vaka öfver att de blefvo väl använda.
Mer om Carl Albert Broling finns i boken Gubbar och gränder, utgiven på J.A Lindblads förlag, 1954. Författaren, Karl-Erik Kejne, tjänstgjorde inom Stockholms Stadsmission samt innehade prästerligt förordnande vid Långholmens centralfängelse. Ett av de tusentals livsöden som han blickat in i, tillhörde luffarpoeten och grändfilosofen, Carl Albert Broling.
