Wendela Hebbe f. Åstrand (1808-1899) sägs ofta vara Sveriges första kvinnliga journalist. I det här brevet till vännen Pauline Westdahl berättar Hebbe om friherre Samuel Abraham Leijonhufvuds (1785-1843) död och hur hon försökt stödja dennes sörjande änka. Samuel Abraham Leijonhufvud är idag kanske mest känd för att han skrivit mycket om Esaias Tegnér i sina memoarer.

Brevet renskrivet:

Stockholm december 13 1843

Ditt bref, dear Pauline, har jag erhållit och skyndar att besvara det så godt jag för tillfället kan; hoppandes att Du ursäktar brådskan och slarfvet, och hellre tar emot ett långt manuskript, än ett kort välskrifvet – väl skrifvet är illa skrifvet ibland, som Du vet.

I fall Du icke ännu erhållit omständligare underrättelse om tilldragelsen, vill jag börja vid början, särdeles som jag varit med alltigenom. Söndags aft. var jag hos B. R. G., då presidenten var frisk och glad, satt nere i förmaket och språkade godt och muntert, for derpå upp i fattigkommitén en stund, drack sitt té med oss och gick derpå och lade sig i vanlig tid. [Svårtydd förkortning ”R. G” möjligen] hade han kännt sig illamående och ropat Gustaf, samt tillagt honom att hämta upp mamma, frih. sprang genast upp, men då var han redan sanslös och en blodström hade frustat fram ur hans mun; kl ¾ till sju var allt förbi. Lifmedikus Ahlberg hade dock hunnit komma och ådran under tiden blifvit öppnad. Hela första dagen och natten vandrade Frih. fram och åter och sade ofta att ”allt syntes hennes såsom en dröm” andra morgonen lindrades hon af en uthållig gråt. Jag har varit hos henne alla nätter utom tvenne, och hon har under dessa alls icke sofvit öfver par tre timmar hvarje; hon lider af hjärtklappning, hosta, osv och häftig ångest, reumatisk verk i ben och armar, hjertstyng och mycken moralisk smärta. Ahlberg har dock försäkrat att det uthålliga onda i hjertat icke har någon lokal orsak utan är, såsom alla de öfriga åkommor hvaraf hon lider, af nervös art. Ett par gånger ha vi förmått henne att fara ut litet, hvilket icke tyckes hafva bekommit henne illa. Många, många gånger upprepar hon under de långa oroliga nätterna, ”att det är en dröm, att det är svårt, besynnerligt, underligt” och finner jemnt på nya ord för sin enda tankar. Mycket längtade hon efter sin svåger Grefve Essen, och blef mycket glad, rörd och tacksam när han kom kl mellan 10 och 11 om lördagsaftonen. Baron Rehausen och han voro der och drucko té om aftonen och gingo ej deri från förrän mellan 11 och 12, eller så; men jag skall icke säga att den natten blev lugn! Hon talade mycket om att Gref: en. Essen funderat på att resa med, och friherrinnan hade den natten mycket att sköta med sin syster och föreställde sig huru hon skulle vaka och bråka nu medan grefven var borta. Men den som varit söt och snäll så är det Gustaf! Så mycken ömhet, omtanka och förstånd har det lilla barnet utvecklat vid detta tillfälle, att det icke kan annat verka tröstande och behagligt på modren. Han omger henne så troget och beständigt, smeker, jollrar, gråter med henne. Han ligger inne i frih. sängkammare på golfvet, och mången gång höres hans lätta snyftningar under natten. Frih. gret mycket de första nätterna hvaraf hennes bröst blef verre, men då hon märkte att gustaf ofta vaknade och äfven började gråta så har hon af kärlek till honom ålagt sig litet mera lugn, hvilket bekommer henne väl. Gustaf hämtar mig om qvällarne ibland och följer mig hem om morgnarna. Luften gör han litet lättare till lynnet.

Fröken Eva Leij. och Baron (Gustaf, tror jag han heter; broder till fr. Eva) äro dagligen der och hjelper till med bestyren, gref. Essen och B. Rehausen voro der till middagen igår. Om aftnarne äro Löfvenskölds och Hjelms der allt ibland. Fru Hjelm har äfven varit hos frih. en natt. Unga Baron Erik Leijonhufvud ser äfven dagligen till sin tante, och Hyckert och Forsell samt B. Gustaf Leijonhufvud från barnängen språka och litet ibland med Gustaf, hvilket rätt väl behöfves. Då Gustaf nu lemnat läsning, ridning, gymnastik och alla andra tidsfördrif och bara går det hemma och vankar innanför de hvita sorgliga lärftsgardinerna. Presidenten har blifvit obducerad af Hrr. Ahlberg och Retzius, och det befanns att lungan lefvern och hjertat voro mycket skadade; på lungan funnos flera hårdnader och tvenne större bölder af hvilka den ena, som satt sig på en åder och som nu brustit, förorsakat döden. Liket står nu marmorhvitt, behagligt välluktande (af någon sorts balsamering) inbäddadt i drifvor af mull. Mor och son hafva varit uppe och kysst den lugna pannan och tagit farväl.

Lotta och Ulla ha, under fröken Evas öfverinseende, klädt sin husbonde ganska smakfult enkelt och bra. I morgon sker begrafningen kl 12. Enligt hans eget förordnande kommer han att hvila bredvid sin lilla son Knut, på ad. fr. s kyrkogård.

Nu min söta Pauline, har jag talat om för Dig mycket hvarom du frågat men ömsom mer derom du icke frågat. Frih. ber helsa, jag har sagt henne att jag skrifver till dig; och vi kommo öfverens om att det kanske torde intressera gref. Essen att delfå dessa små anteckningar som jag i största hast gjort. Det är ännu helt tidigt på morgonen och jag är nyss hemkommen från sorghuset, och ämnar mig åter dit i afton för att övervara natten der. 

En stor mängd menniskor hafva varit der och betygat sitt deltagande, på ett sätt som röjer att både Baron och frih. hafva haft och har många vänner. Konungen har låtit beklaga sorgen genom president Skogman och Gen. Tull. Dir. Gyllenhaal, Drottningen och Kronprinsessan hafva och haft ombud der.

Det sorgliga ha vi nu tagit ha vi nu tagit först, nu skola vi sluta med det glada. Lycka till den nya lilla gästen! Nu har Du 2ne ”önskebarn” af wardera slaget! Gud bevare dem och eder alla! Helsning till din man från väninnan                                                 

Wendela

I marginalen på första sidan har Vendela Hebbe lagt till:

Jag har genom mamsell Bremer meddelat Biskop Tegnér, vännens död, få se om hans sångmö icke skall sjunga sin klagan!?