Här beskrivs Stockholms parker som författaren upplever dem på 1880-talet. Skillnaden är stor mot tidigare;
"I staden nöjde vi oss med den obetydliga och alldeles vanskötta Berzelii park, hvilken egentligen blott var en förgård till Berns salong, och för öfrigt med Karl den trettondes torgs (Kungsträdgården, min anmä.) sandplaner och torra alléer under de dammiga träden. Till Humlegården gingo vi icke, vi som ville kallas "bättre folk". På Södermalm hade vi Adolf Fredriks torg (Mariatorget, min anmä.) , mycket mindre än Karl den trettondes, men lika dammigt och ej på ringaste sätt lämpligt till lustvandring, synnerligen som det företrädesvis var ett salutorg för landtmannaalster."
Den positiva omvandlingen beror på att staden först nu får en fast parkförvaltning. Och en stadsträdgårdsmästare (Alfred Medin) med stora planer. Staden börjar med andra ord satsa pengar på de försummade grönområdena:
"Och nu, i senare delen av åttiotalet, ha vi parker, som ej blott kunna täfla med de bästa i Europas öfriga städer utan till och med öfverträffa flere bland dem."
8 sidor. Illustrerad.
Utdrag ur Lundin, Claës, Nya Stockholm. - 1890. - S. 46-53
