Strax efter klockan 6 på kvällen den 14 november 1678 är svarvarmästaren Hans Felix Zeletski på väg hemåt. Han stöter på en god vän som frågar om han inte vill följa med till Salig Greger Robberts källare på Bastugatan, rätt nära Södermalmstorg.

Väl inne på krogen så börjar en kortväxt person vid ett annat bord ropa: Tjuv! Skälm! Mördare! Hans Felix Zeletski förstår snart att det är han som åsyftas. Får vi tro vad han själv skriver senare i sin stämingsansökan, försöker Zeletski med ”goda ordh” lugna ner situationen, i synnerhet som han sitter med ryggen till sin vedersakare och känner sig sårbar. Trots det, skriver Zeletski, drar den arga mannen värjan ”hugger migh back uthi Armbogen, myckit skadelige hugg, sampt öfwer hufwudet, och wid iag wände migh om, rände wärian igenom Råcken på brystet, att dher gudh migh Nådeligen icke hade bewarat, hade han snart /…/ ändat mitt lijff”.

Den ilskna personen som hugger och slänger ifrån sig förolämpningar heter Johan Erentz Vige och är kammartjänare hos Greve Pontus Fredrik De la Gardie. I Zeletskis skrift nämns han dock överhuvudtaget inte vid namn utan kallas endast ”Gref Ponti dwärg” eller ”dwärgen”. När Johan Erentz Vige författar sin försvarsskrift är det något han ondgör sig över:

”Men Felix ondska till mig, uthbrister på många sätt i hans klago libell, Serdeles at han ey unnar mig det nampn, som iagh är Christnat wedh, uthan kallar mig een dwärg, mig således wahnährandes och förachtandes lijka som iag rådt före, att Gudh giordt mig mindre eller större, hwilket är lasta gudh alles wåres Skapare, som i sinom tijdh sådan lastring lärer hämpnas.”

Enligt Johan Erentz Vige har konflikten mellan honom och Hans Felix Zeletski en längre historia. Det hela ska ha börjat med att Vige beställt fyra knoppar till ett skåp av svarvaren Zeletski. När Vige ska hämta de färdiga knopparna är de tillverkade av al och inte björk som Vige velat. Vige frågade dock ”lijkwäll hwad det träckerij kostade?” Alltså ungefär: vad kostar skiten? 10 mark, ska Zeletski ha svarat. Varpå Vige vasst svarat: ”Hwem will så mycket ge?”, ett svar som enligt Vige triggat Zeletski till ett våldsamt vredesutbrott: ”Will tu icke ge? sade han, så ränn förtusend dieflar, du hundzfott, du skiälm, slåendes mig straxt att näsa och mund stoodh i blodh, och för det at iag det ordet uti hans huus fällte, högg han mig, med ett Swarfwe järn, ett fingers långt hool i hufwudet.”

Vige skriver att han förstås borde ha anmält Zeletski för denna misshandel ”men för höfligheet” avstått från anmälan så ”at eenigheet i granskapet wara skulle”. Dessutom förnekar Vige bestämt att han huggit och stuckit Zeletski med sin värja på Salige Gregers kiällare. Visserligen blev Zeletski misshandlad där men Vige vet inte vilka  det var, ”intet råder iag derföre at han hafwer upreetat folcket at slå sigh”. Vige menar vidare att han inte är en sådan ”harmgirig och långwräcken” (ungefär: hämndlysten och långsint) person som Zeletski låter påskina.

Bland de handlingar som är bevarade finns dock inga vittnesmål som stödjer Viges berättelse. Förmodligen såg ingen om Vige blivit misshandlad när han skulle hämta sina skåpknoppar i Zeletskis hem.

I två inlämnade skrivelser intygar dock tre vittnen att Zeletskis berättelse om vad som hände på Salig Gregers källare stämmer. 1679 års dombok för Södra förstadens kämnärsrätt finns inte bevarad men det finns en volym med skrivelser som skickats in till domstolen och det är i den dessa handlingar återfunnits. Bland papprena finns en liten lapp där det står att Johan Erentz Vige och hans kamrat Nils Nilsson döms till 18 markers böter för tre skällsord och för två fullsår 40 mark. Som ersättning för sveda och värk ska de dessutom betala Hans Felix Zeletski 50 daler kopparmynt. Om skadorna visar sig vara permanenta kan det bli fråga om än mer kompensation.