Den 19 mars 1668 har Erik Nilsson, en gammal man, ”doch iche gråhårigh”, bekänt att han haft tidelag med två av sina kor i Södra förstadens kämnärsrätt. Då detta är en högmålssak flyttas målet till Rådhusrätten.
När Rådhusrätten sammanträder den 28 mars vidhåller Erik att han under ett halvt års tid ägnat sig åt denna ”diefwuldz wederstyggelige syndh emoth naturen”. Hans döttrar som vittnar om att de sett honom begå tidelag förhörs var för sig. Rätten noterar att deras berättelser inte riktigt går ihop. Enligt Annicka var det Maria som först bevittnade faderns synd, enligt Maria var det Annicka. Flickorna säger att de berättat alltihop för grannhustrun Walborg, på grund av att de inte vågade säga något till modern Malin Matsdotter. Men när hustru Walborg kallas som vittne nekar hon bestämt att hon hört eller sett något om Erik Nilssons brottsliga beteende.
Malin Matsdotter berättar att hon aldrig märkt att mannen ”bedriffwit en sådan synd”, men hon trodde nog det vara ”Gudhbättre” sant, eftersom ”han offta sagdt sigh alldrigh fåå een ährlig dödh, och hafft een knijff hoos sigh i sängen, warit elacker och bannadz, gådt ogärna och sällan i kyrckian”.
Slutligen kliver Erik Nilsson fram inför rättens skrank ”medh gråtande tåhrar och bäfwande kropp” och tillstår åter att han gjort sig skyldig till tidelag, men att aldrig trodde att någon sett honom göra det. Nu vill han ”gärna döö och komma till sitt förtiente straff”. Han förnekar dock en del saker som påståtts vid det tidigare rättegångstillfället i Södra förstadens kämnärsrätt: Han har inte haft kniven i sängen som Malin Matsdotter påstått, inte heller stämmer det en av hans döttrar sagt: att kon skulle böla efter honom.
Trots att Erik Nilssons bekännelse endast stöds av döttrarnas icke samstämmiga vittnesmål döms han till döden av Borgmästare och Råd. Enligt Malin Matsdotter hade mannen en stark önskan att dö, och det finns en möjlighet att tidelagsbrottet för Erik Nilsson blev en möjlighet att lämna jordelivet utan att ta självmord. Självmord sågs som en garanterad väg till helvetet, medan grova brott kunde förlåtas genom försoning med Gud innan avrättningen. Givet att bekännelsen bara stöds av de två döttrarnas osamstämmiga vittnesmål finns också möjligheten att Erik Nilsson aldrig begick något tidelagsbrott, utan endast erkänt detsamma för att få dö.
Fallet remitterades till Svea Hovrätt för fastställande av dödsdomen.
Erik Nilssons hustru, Malin Matsdotter, var en av de kvinnor som avrättades i häxprocesserna åtta år efter denna händelse.
