Utomhusundervisning av tjugo tuberkolos-sjuka barn bedrevs från hösten 1914 på Vikingagatan 20 A.
Fotografiet visar den första friluftsskolan för tuberkulösa barn, en försöksverksamhet som öppnades i Stockholm i november 1914.
Barnen ligger och vilar fullt påklädda i enkla träsängar. Takterrassen är öppen mot söder men skyddad mot vind av väggar i övriga väderstreck.
Tuberkulos (TBC) är en väldigt smittsam sjukdom och barn med TBC fick inte gå tillsammans med sina friska skolkamrater. Barn som varit på sanatorierna (ett slags sjukhus för patienter med TBC), men inte var tillräckligt friska för att gå i en vanlig klass, behövde både få vård och undervisning. En kommitté fick i uppdrag att ta reda på hur undervisningen för dessa barn bäst kunde ordnas. Ordförande för kommittén var Sveriges första kvinnliga läkare, doktor Karolina Widerström. Hon hade läst om och fått inspiration från friluftsskolor som byggts på tak i nordamerikanska städer.
Frisk luft ansågs läkande men på en takterrass i Stockholm blir det kallt om vintrarna. Som skydd mot kylan hade barnen särskilda kläder som de drog över sina vanliga kläder, ett par vida byxor och en kappa med kapuschong (huva). De var sydda av ”vadmal”, ett vävt tyg av ylle som ”valkas” ihop (läggs i vatten och hålls i rörelse) och bildar ett varmt och slitstarkt tyg. Var det riktigt kallt hade de ytterligare en rock och byxor av ett vindtätt bomullstyg som drogs över vadmalskläderna. På fötterna hade de tjocka strumpor och halmskor ovanpå sina vanliga skor. Det fanns dessutom trälådor med varmvattenskrus som de kunde sätta fötterna i.
Svenska nationalföreningen mot tuberkulos lånade ut lokalen gratis. Den låg högst upp i ett nybyggt hus på Karlbergsvägen 60 i Stockholm. Försöksverksamheten blev lyckad, barnen blev både friskare och kunnigare. Hösten 1915 flyttades friluftsskolan till Engelbrekts folkskolas takterrass.
