Maja Beata Gjertsell vill förkorta sin levnadstid. Därför smyger hon in i Hjulsta båtsmansstuga den 17 april 1776 i akt och mening att ha ihjäl den blott 15 veckor gamla gossen Anders Hiul.
Mer exakt hur Maja Beata Gjertsells attack på det lilla barnet gick till är svårt att få en bild av då protokollen från de första rättegångstillfällena inte bevarats i Sollentuna häradsrätts arkiv. Men att Gjertsells motiv varit hennes ”åstundan at få dö” slår Häradsrätten fast i de bevarade protokollen från Rättens sammanträde den 22 juni 1776.
Detta att människor som ville dö valde att mörda någon annan istället för att ta självmord var ett känt fenomen på 1700-talet. Självmord var kriminellt och bestraffades med begravning i ovigd jord, och vad värre var, den som tog sitt eget liv kunde vara säker på ett han eller hon fick tillbringa livet efter detta i helvetet. En lösning på detta dilemma blev att mörda någon annan, ofta ett barn. Sedan fanns tid att försonas med gud och få syndernas förlåtelse innan man genom dödsstraffet lämnade jordelivet. På så vis kunde man avkorta sitt liv, men ändå nå himmelriket. I modern tid har forskare myntat begreppet suicidalmord för att beskriva detta handlingsmönster.
Under rättegången i Barkarby diskuterar nämndemännen ingående om Maja Beata Gjertsell varit vid sina sinnens fulla bruk när hon begick brottet och man undrar om hon ”med god flit” sökt ”ställa folk uti den tanke att hon altid warit swagsint, för att därigenom minska sitt straff”.
När man frågar henne om hennes missdåd uteslutande föranletts av hennes önskan att dö svarar hon kryptiskt eller ”mäkta underligt”, ”talandes om ödet, som uti menniskjornes anlete målat är, om deras slughet som se huru andra menniskjor tänka, med mera”. Kanske beror de konstiga svaren på att Gjertsell är ”af döfhet beswärad”? När Rättens ledamöter talar ”med högre stämma” får de redigare och förnuftigare svar.
Provinsialkirurgen Andberg som ”under Arrestetiden wårdat Gertsells hälsa wid någre henne tillstötte krämpor” får berätta hur han ser på saken. Enligt Andberg är ”hon af Hysteriska plågor, eller den så kallade moderpassionen/.../mycket beswärad, hwilken sjukdom såsom i synnerhet wärkande på nerverne har hos någre och deribland hos Gerzell det utbrott, att han tidetals gjör en constriction på hjernan”. Trots det kan inte Andberg tycka att Gjertsell är ”afvita”, inte ens när hon är i sitt ”aldra wärsta tillstånd”. Han tillägger också att Gjertsell inte ”haft sin ordenteliga månads rening” på hela fem månaders tid. När Rätten frågar Andberg om Gjertsell talat underligt under arresten svarar han ”att intet har hon talt såsom folk af full sinnestyrka, men hennes tal har snarare låtit enfaldigt än dåraktigt”.
Provinsialkirurgen har även undersökt lille Anders Hiul och kommer med glädjebeskedet att gossen ”nu fulleligen läkt”. Andbergs bedömning är att barnet efter ”sin olyckeligen ärhållne blessure” inte har ”den minsta kiänning, skada eller olägenhet i framtiden at befara”.
Slutligen måste Rätten döma i målet och när man redogörför domskälen fortsätter resonemangen kring frågan om Maja Beata Gjertsell ska ”anses för rigtig eller origtig till sinnes, för klok eller afwita”. Rätten konstaterar att Gjertsell avlagt en redig och sammanstämmande berättelse om brottets verkställande och orsaker. Vid planeringen av brottet och vid dess genomförande har hon ”wisat den yttersta efftertanka och mera försigtighet än man kan wänta af en menniskja, den där antingen tidetals eller beständigt är öfwer sitt sinne wanmägtig”. Vidare har hon under hela sin livstid har uppfört sig så att ingen av hennes anhöriga ”kunnat falla på den tanka, att låta henne bewaka”. Av hennes framvisade prästbevis framgår att Gjertsell ”uti en oafbruten ordning fått nyttja de dyra salighets medelen, hwilket icke kan fånige menniskjor tillåtas”. Prästbevisen skvallrar även om att hon ”äger särdeles insigt uti dess Christendom”. Enligt Provinsialkirurg Andberg ska hon inte heller under själva dagen för brottet ”af någon owanlig rörelse, förordsakad antingen af wrede eller hastig sorg, warit upeldad”.
Följaktligen drar Häradsrättens ledamöter slutsatsen att Gjertsell är ”fullkomligen mägtig af sine sinnen” och således själv bör ansvara för brottet. Givet brottets karaktär tycker Rätten att hennes konstaterade brist på psykisk sjukdom ändå är anmärkningsvärd: ”brottet, är af den egenskap, att nödwändigt skall missdådaren under dess utöfwande sakna wäldet öfwer alla sine sinnen”.
Gjertsell döms dels för hemfridsbrottet. Att hon smugit sig in i annans hem med avsikt att dräpa. Men Rätten referar även till den Kungliga Förordningen från den 24 april 1754 som särskilt riktat in sig på dem ”som begå mord av ledsnad att leva”. Enligt förordningen ska sådana missdådare i två dagar stå på torget i halsjärn med en tavla över huvudet som beskriver brottet, samt dessutom slita trettio par spö eller 23 par ris, hälften vardera dagen. I Gjertsells dom nämns inget om att stå på torget, men hon ska straffas med ”25 par ris try slag af paret” samt dessutom mista äran och betala tvåhundra daler kopparmynt till Anders Hiuls mor Anna Ericsdotter i skadeersättning. (Barnets far, båtsmannen, var bortrest i Kronans ärender när allt detta inträffade).
Domen underställs Svea Hovrätt.
Hjulsta båtsmansstugas geografiska läge har fastställts med hjälp av två kartor, en från 1822, en från 1893. Sannolikheten att båtsmansstugan hade samma läge 1776 är stor, men hundraprocentigt säker kan man inte vara.
