År 1739 hade Helena Tillman och Georg Steffan varit uppe i Södra förstadens kämnärsrätt. Helena Tillman anklagade där Steffan för att vara far till hennes barn.
Rättegångsprotokollen för processen 1739.
Det dröjde halvtannat år innan domslutet kom, ända tills dagen före julafton 1740, då det även upplästes offentligt i parternas närvaro. Utslaget omfattar tio protokollsidor, där Rätten först sammanfattar rättegångens argument och sedan avslutar med följande domslut (här uttryckt på litet mer modern och friare svenska).
Rätten finner att Helena Tillman inte har lyckats bevisa eller övertyga om sina påståenden, att Steffan lämnat äktenskapslöfte, samt att han är hennes rätta lägersman och fader till hennes oäkta barn. Rätten finner det därför rättvist att helt frikänna Georg Steffan från Helena Tillmans anspråk, såväl beträffande lägersmålet som äktenskapslöftet.
Vidare, enligt Missgärningsbalkens 53-e kapitels §1, skall Helena Tillman, som straff för sitt begångna lägersmål, varefter hon fött ett oäkta barn, och, eftersom det var första gången, böta fem daler silvermynt och underställas en söndags uppenbar kyrkoplikt i församlings-kyrkan (Katarina).
Den Missgärningsbalk som avses är från 1734[1], så 1740 var den rätt ny. Dess kap. 53, §1, stadgar: ”Lägrar ogift man ogift qwinno; böte mannen tijo daler och qwinnan fem.” (se wikisource). Böterna blir sedan successivt högre per gång, men det här var ju uttryckligen första gången för Helena Tillman. Noteras kan även, att Tillman i rätten påstod att Steffan lovat betala hennes böter, om hon skrev under hans papper, men att Steffan bestred detta.
Uppenbar kyrkoplikt var ett straff som innebar att brottslingen inför församlingen erkände sin skuld och betygade sin ånger, och sedan fick formell förlåtelse och återupptogs i för-samlingen. För sexualbrott avskaffades dock straffet i en reform 1741, dvs året efter domslutet mot Helena Tillman (hann hon kanske bli befriad?). Anledningen var att ogifta mödrar var en så vanlig kategori som fick det straffet, och straffet uppfattades som ett skamstraff som ansågs vara orsak till många barnamord. Avskaffandet skedde trots starkt motstånd från ståndsriksdagens prästestånd.
Det är rätt tydligt i domen hur Rätten har resonerat. Helena Tillman har visserligen kallat flera vittnen, men hon har varken med egna uppgifter eller vittnenas utsagor förmått bevisa att Steffan skulle vara lägersman och barnafader, och inte heller att han lurat henne med ett äktenskapslöfte, eller i samband med den skrivelse hon undertecknat. Dessutom har hon upprepade gånger uppgett skomakaregesällen Olof som barnafader, även i samband med dopet, och det valda dopnamnet Olof indikerar detsamma, tycker Rätten. Rätten konstaterar också att Helena enligt vittnesuppgifter ”plägade straffbara och lätsinniga umbgänge” med flera manspersoner, vilket gör det omöjligt binda Steffan till barnet.
Kanske de två vittnen, som avfördes som jäviga, hade haft mer graverande uppgifter att lämna om Steffan, men det förblir okänt. Kanske hennes biträde Arvid Mörtberg kunde ha hjälpt henne bättre, med snärjande frågor, men hans roll i sammanhanget känns rätt oklar.
Vad hände sedan Tillman och Steffan?
Helena Tillman gifte sig redan litet drygt ett år senare, 12/4 1741, med klädmakargesällen Christian Sigfrid Faistel (Katarina EI: 2 sid 79). Den 10 december samma år, dvs 1741, föds deras son Christian Gotfrid (Katarina CII:2, bild 1280 i AD), båda föräldrarna med efternamn då tydligt skrivet Feistel, och moderns förnamn Helena. Listan över faddrar är anmärknings-värd. Där återfinns nämligen Georg Steffan! Således måste parterna ha försonats så påtagligt, att Steffan till och med fick förtroende som dopvittne, och accepterade detta.
Georg Steffan förefaller ha blivit relativt framgångsrik i yrket. Han finns som Georg Stephani, klädmakare, i skrivelser från Kommerskollegium till Kungl. Maj:t åren 1749, 1755 och 1756[2]. År 1751 vinner klädesmanufacturisten Stephani burskap i sitt skrå[3]. År 1764, 5/2, gifter han sig med Jungfru Anna Maria Mellberg[4], och då benämns han ”Klädesfabriqueuren Georg Stephani”. Han borde vid det laget ha varit omkring 55 år, men han benämns inte änkling, så han var väl fortfarande ungkarl. Äktenskapet blev dock kortvarigt. Bara fem år senare, 1769, kommer en ansökan om konkurs för Anna Maria Stephani, benämnd änka efter fabrikören Georg Stephani[5]. Jag har inte lyckats se några uppgifter i Katarinas kyrkböcker om Georg Stephanis död eller om eventuell barnafödsel i äktenskapet, så troligen har paret innan dess bosatt sig i någon annan församling.
Den här texten är skriven av Rolf Sundberg i samband med Stadsarkivets medborgarforskningsprojekt "Renskriv 1700-talet!".
[1] Den finns i transkriberad form på Wikisource.
[2] Riksarkivet - Georg Stephani, klädmakare, i Digitaliserat Personregister över skrivelser från Kommerskollegium till Kungl Maj:t 1749-11-24, 1755-03-06, samt 1756-03-18.
[3] Politikollegiet A1: 65 (år 1751) – Sid. 117. Den 4 Julii - Klädes Manufacturisterne Hans Franck, Georg Stephani och Christian Rampke som wunnit Burskap avlade hwardera Tålf dahler kopparmynt fattigpenningar och läto anteckna sig under Ryttmästar Giödings Compagnie och Lindströms Corporalskap. [borgerskapets kår]
[4] Katarina församling, vigsel 5/2 1764 mellan Klädesfabriqueuren Georg Stephani och Jungfru Anna Maria Mellberg (EI: 4 sid 2 och lysningsbok EII:1 sid 875).
[5] Stadsarkivets digitaliserade konkursregister: Anna Maria Stephani 1774 änka efter fabrikören Georg Stephani första kallelse 17690807, avgjort: akt 226 / 1774
