Kommunicerade man annorlunda med sina barn för hundra år sedan? Här är ett exempel från 1918. Översättaran och musikförläggaren Einar Rosenborg skriver här till sin 10-åriga dotter Ragna som är borta på hos sin mormor i Danmark. Brevet är delvis ett svar på det brev Ragna skrivit tidigare samma sommar. Inge som förekommer i brevet är Einars fru och Ragnas mamma, Astri är Ragnas lillasyster. Så här skriver pappa Einar:

Stockholm den 6 juli 1918

Kära lilla Putte, 

eftersom du är älst, skall du ha det första svaret på de rara breven som jag fick från dig och Astri. De gladde mig så mycket. Jag tyckte du skrev riktigt förståndigt, och jag fick ett så starkt intryck av att du nu är på väg att bli en färdig människa, en personlighet för dig. Det är så egendomligt att se hur av ett litet barn, som inte är någonting för sig själv, bara ett litet rart bylte som kan skänka glädje på samma sätt som en blomma eller en leksak, blir en självständig människa, ett väsen, som har sitt eget sätt att tänka och känna på, med huvudet fullt av egna funderingar och med hjärtat fullt av drömmar också, som föräldrarna inte alltid slippa in till. Kära lilla Putte, du håller just på att bli en sådan där ny människa, och om vi också inte skulle komma att tycka och tänka lika varandra alltid, du och jag, så skulle jag ändå bli så rysligt glad om du ofta, mycket ofta, lät mig slippa in till dig, längst in i ditt eget väsen, och om vi båda alltid kunde hålla av varandra, inte bara därför att vi äro far och dotter, utan ändå mera därför att vi funnit något hos varandra som vi sätta värde på.

Jag vet inte om du förstår detta ännu men jag har måst skriva det ändå, därför, att jag måste tänka så mycket på det, när jag fick ditt brev. Det här brevet från mig behöver du inte visa någon annan, om du inte vill. Men har du lust att visa det för Inge, så får du naturligtvis gärna.

Inge skall du förresten hälsa och tacka för hennes rara brev idag och för de båda havregrynspaketen, som också kommit mycket riktigt fram idag. Ingen av Er skall oroa sig för min räkning. Jag överanstränger mig inte nu, även om jag har jämt och lagom arbete, och jag känner mig inte trött. Men för extra-arbete har jag inte varit upplagd än.

Den gula blomman, som Inge och jag pressat åt dig heter (om den har luden stjälk?) Arnica montana på latin och Hästfibbla eller Slåttergubbe på svenska.

Jag hoppas du trivs och mår bra där borta i Lohals och att Ni alla slippa undan ”den spanska sjukan”. Och så väntar jag att du är duktig att bada, så att du kan simma, när vi träffas i augusti. Hälsa mormor, Inge, Astri och Bitte och tag själv ett handslag

från din Einar

Einar Rosenborg med familj bodde på Kungsgatan 79 i fastigheten Drabanten 12 under den här tiden.