Om en kvinna ertappades med att vara otrogen mot sin make under medeltiden, straffades hon hårt.
För den, kvinna som man, som hade råd att köpa sig fri genom att betala böter, fick även sitt namn uppläst i kyrkan under gudstjänsten där de fick inför församlingen bekänna sina synder och knäböjdt stå på pliktpallen, i folkmun hallad horpallen.
Men de kvinnor som inte kunde betala böter fick istället ett skamstraff - att bära stadens stenar. De 26 kg tunga stenarna är sammanlänkade med en kraftig kedja. Med kedjan om nacken och stenarna hängandes ned över de nakna brösten leddes hon, först runt Stortorget och sedan ut ur staden. Döden väntade om kvinnan skulle återvända. För kvinnan var utvisning ett mycket hårt straff eftersom hon hade svårt att försörja sig på egen hand.
Om mannen var otrogen och dömdes för äktenskapsbrott så fick han i första hand böter och sona för sitt brott i kyrkan som ovan nämt. Hade han inte råd att betala bötern kunde han i värsta fall ledas runt staden med ett snöre bundet runt lemmen och fick skämmas. Mannen blev inte utvisad utan fick stanna i staden.
Straffet omtalas i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet, av Olaus Magnus 1555 och i svensk rättspraxis så sent som på 1600-talet. Förutom i Stockholm finns stadens stenar bevarade i Ystad och Örebro. (Källa: NE).
Föremålet har tidigare varit utställd på Medeltidsmuseet.
