Bilden visar ett bottenfragment till ett blåst glas, ca 4 cm bred, dekorerad med vriden sträng av blått glas runt nedre kanten.
Under 1300- och 1400-talen hade endast de rikaste nordborna, stormän och mäktiga borgare råd med glas. Glasen var en lyxig importvara som köptes in från bland annat Tyskland, Italien och Böhmen (nuvarande Tjeckien). I norden var man förtjust i glasbägare dekorerade med glastråd och noppor.
Eftersom det var dyrt med dryckesglas var det inte ovanligt att man kanske bara ägde ett enda glas. När man hade fest passade man runt glaset så att alla gäster fick dricka ur det. Det är därifrån begreppet passglas kommer. Kungligheter som ville visa upp sin rikedom vid stora kalas avslutade gärna festerna med att krossa de dyrbara dryckesglasen.
Glasfynd från arkeologiska utgrävningar har ökat kunskapen om medeltida liv, handelsförbindelser, mode och formgivning. Mot slutet av medeltiden ökade användningen av glas och blev vanligare som vardagsföremål hos en bredare allmänhet. Det skulle dock dröja till 1580-talet innan vi i Sverige påbörjade egen glastillverkning.
Det trasiga glaset är ett arkeologiskt fynd från Johannesgränd i kvarteret Glaucus i Gamla stan.
Föremålet har varit utställd på Medeltidsmuseet.
För den som vill veta lite mer om utgrävningen, titta efter posten SR 25 i Stadsarkeologiskt register.
