Mina drömmars stad - en illustrerad Stockholmsskildring
Henning Nilsson kommer till Stockholm som 15-åring, för att söka lyckan. Han hoppas på arbete och större möjligheter till ett bra liv, än han skulle ha om han stannade kvar på landsbygden där han föddes. Texten är ett utdrag ur Mina drömmars stad, Per Anders Fogelströms första bok i Stadserien.
Sensommarkväll, i ångans år 1860. Under sommaren som gått hade stadens vatten erövrats av de många nya ångsluparna. Och snart väntade den stora revolutionen, när isens välde skulle brytas för alltid och den långa vinterisoleringens tid vara slut. Järnvägen höll på att byggas, sprängskotten dånade från Nybodatunneln. Som om han kom tillsammans med den nya tiden, just i det rätta ögonblicket.
Henning Nilsson hade varit på väg snart en vecka. Försökt dämpa sin iver, undvika att bli uttröttad. Emellanåt hade han frågat mötande om avståndet, senaste milen hade beskeden blivit allt mer precisa. Nyss hade en gumma pekat och sagt: när man passerat gården där borta ser man bron och tullen.
(...)
Allt väntade. Ingen väntade. I staden fanns ingen som han kände, ingen som kunde be om hjälp. Bakom sig hade han skurit av banden, ingen väg ledde tillbaka. Kvällssolen stack honom i ansiktet och han knep ihop ögonen, strök svetten ur pannan, såg oroligt på skjortan, den enda han hade. Den måste hållas ren så länge som möjligt. Bortom gården kunde han se tullen. Där skulle drömmen vara slut och över bron skulle han vandra in i verkligheten. Till framtiden som väntade på att bli erövrad.
(...)
Först en besvikelse: staden fanns där inte! En lång och skranglig flottbro av trä ledde över vattnet mot några låga hus som skymtande intill träden på andra sidan. Mellan husen med sina svarta tak och skorstenar fanns en glugg, tullporten. Men bortom tullhusen inte någon stad utan bara nya tobaksland och grå berg. Och moln av svartvita skator över flacka fält. Fast bakom mälarsidans berg steg några skorstenars arbetsrök. Och på andra sidan hade han den nya järnvägsbanken över Årstaviken.
(...)
Pojken hade bråttom nu, glömde alla sina självpålagda regler om lugnt uppträdande och värdigt intåg. Han halvsprang över bron, hela tiden med sneda ögonkast mot järnvägsbanken: om ett tåg ändå skulle komma – trots att rälsen ännu inte var lagd.
