År 1761 följer Norra förstadens västra kämnärsrätt i Stockholm spåren efter Wallborg Thomasdotter Lindberg. Hon är livstidsfånge på Tukthuset, men protokollen visar att hennes historia sträcker sig långt utanför fängelsets väggar. Rätten försöker reda ut uppgifter om ett barn som Wallborg själv säger att hon har fött och dödat flera år tidigare. Men ju fler människor som hörs, desto mindre säker blir berättelsen. Samtidigt leder förhören bakåt till Finland, vidare till Gotland och tillbaka till Stockholm. Där träder en ovanligt detaljerad bild fram av graviditeter, faderskap, tvångsarbete, sjukdom, förhör på finska och vardagen på ett tukthus under 1700-talet.

Platsen där spåren samlas: Tukthuset

För att förstå Wallborgs historia behöver man först förstå Tukthuset. Stockholms tukthus var under 1700-talet både ett fängelse och en arbetsanstalt. Människor spärrades in där och tvingades arbeta som en del av sitt straff.

Till Tukthuset kunde dömda brottslingar skickas, men också personer som myndigheterna ansåg levde oordentligt, saknade fast försörjning eller behövde disciplineras. Det var alltså inte bara en plats för straff. Det var också en plats där samhället försökte kontrollera människor som ansågs stå utanför den ordning myndigheterna ville upprätthålla.

För de intagna betydde detta ett hårt reglerat liv. Arbete, fattigdom, sjukdom, övervakning och beroende av institutionens ansvariga präglade vardagen. I Wallborgs fall blir Tukthuset mer än en bakgrund. Det är platsen där hon avtjänar sitt livstidsstraff, där hon förs in och ut ur rätten, där hon återvänder med sitt nyfödda barn och där den allvarligaste uppgiften i målet sägs ha ägt rum flera år tidigare.

En domstol följer en fånges berättelse

Domstolen som återkommer till Wallborgs ärende heter Norra förstadens västra kämnärsrätt. En kämnärsrätt var en lokal domstol som behandlade många slags ärenden i staden. I protokollen från 1761 syns hur rätten försöker förstå både vad Wallborg själv berättar och vad andra människor säger om henne.

Det gör ärendet ovanligt rikt. Wallborg framträder inte bara genom ett enda brott eller en enda händelse. Hennes liv syns i bitar: genom frågor från domare, intyg från andra domstolar, vittnesmål från fångar, utlåtanden från läkare, uppgifter från präster och anteckningar från Tukthusets personal.

När året börjar sitter Wallborg Thomasdotter Lindberg redan fängslad på livstid. Senare under året får rätten veta varför. Vid sessionen den 18 juni berättar hon om en äldre händelse i Finland. Enligt henne hade hon blivit gravid med bondedrängen Thomas Linde i Bota socken i Åbo län. Hon säger att graviditeten skedde under äktenskapslöfte, alltså efter att mannen lovat att gifta sig med henne. Fostret var bara 16 veckor gammalt när det gick förlorat. Det var för detta, fostrets förolyckande, som hon hade dömts till livstidsfängelse och arbete på Tukthuset.

Redan här finns flera viktiga spår. Wallborg har tidigare dömts i ett allvarligt mål som rör graviditet och foster. Hon har koppling till Finland. Hon talar finska, något som senare blir viktigt när hennes kristendomskunskaper ska prövas på hennes eget språk.

Januari: Wallborg vittnar om livet på Tukthuset

Första gången Wallborg nämns i protokollet under 1761 handlar det inte om det påstådda barnamordet. Den 9 januari hämtas hon ur fängelset för att vittna i ett annat mål. Den anklagade är Nils Örn, entreprenören som driver Tukthusets verksamhet. En entreprenör var den person som ansvarade för driften och ekonomin.

Rätten vill veta om Örn har fuskat med fångarnas dagpenning. Denna dagpenning kallades tractamente och skulle vara fyra öre silvermynt per fånge och dag. Wallborgs svar går tvärt emot misstanken. Hon säger att Örn alltid gett dem dubbelt så mycket, åtta öre silvermynt om dagen, när fångarna arbetat utanför huset. Hon säger också att hon i övrigt inte har något att anmärka på mot honom.

Det är en liten notering, men den säger mycket. Wallborg är inte bara en fånge som rätten undersöker. Hon är också ett vittne som får beskriva hur Tukthuset fungerar. Genom henne får rätten uppgifter om arbete, ersättning och relationen mellan fångarna och den man som ansvarar för institutionen.

Februari och mars: en graviditet måste hanteras

Några veckor senare är det Wallborgs egen kropp som blir föremål för rättens granskning. Den 5 februari kallas stadens högsta medicinska experter in för att undersöka henne. Bland dem finns assessor och stadsphysicus Zacharias Strandberg samt arkiatern, överdirektören och stadsfältskären Herrman Schützer.

Titlarna kan låta svåra i dag, men de visar att rätten vänder sig till personer med hög medicinsk auktoritet. En stadsphysicus var stadens ansvariga läkare. En fältskär arbetade med praktisk sjukvård och kirurgiska ingrepp. Läkarna konstaterar att Wallborg är gravid i åttonde månaden.

De föreslår att hon ska flyttas till Kungliga Lazarettet. Ett lazarett var en vårdinrättning, ungefär ett sjukhus. Skälet är enkelt: Wallborg behöver bättre skötsel inför förlossningen än vad Tukthuset kan ge.

Den 16 mars kallas Schützer på nytt. Han ska genast besöka Wallborg och bedöma hur långt graviditeten har gått. Han ska också avgöra om hennes krafter räcker för att hon ska kunna transporteras till Lazarettet. Rätten behöver alltså inte bara veta att hon är gravid. Den måste också fatta praktiska beslut om vård, förflyttning och säkerhet.

Våren: sonen Lars Gottlieb föds

Strax därefter föder Wallborg sitt barn. Det sker sannolikt under de sista veckorna i mars eller de första veckorna i april. Förlossningen sker hos barnmorskan Linholm. Barnet får namnet Lars Gottlieb.

Den 23 april beslutar Stadens högtärade Politie Collegio att spädbarnet ska få månatligt underhåll. Tolv daler kopparmynt ska betalas ut från april månads början och tills vidare. Det betyder att staden tillfälligt tar ansvar för barnets försörjning.

Barnmorskan Linholm kräver samtidigt ersättning för sitt arbete. Hon begär 25 daler och 16 öre kopparmynt för Wallborgs och barnets ans, skötsel och underhåll medan Wallborg legat på Lazarettet. Med ans och skötsel menades omsorg, vård och praktisk hjälp.

Den nyfödde sonen blir snart en del av rättens frågor. Vem är hans far? Vem ska försörja honom? Och hur ska en livstidsfånge med ett spädbarn behandlas när hon återförs till Tukthuset?

April: först Gotlandsspåret, sedan frågan om Lars Gottliebs far

Efter förlossningen finns två olika spår i rättens protokoll. De måste hållas isär, eftersom de handlar om olika tider och olika barn.

Den 23 april läses tidigare ransakningsprotokoll upp för Wallborg. Hon säger att hon står fast vid sin angivelse om att hon blivit häfdad på Gotland, så som hon sagt vid förhöret den 8 januari samma år. Ordet häfdad användes i äldre rättsspråk om sexuellt umgänge. Här handlar det inte om den nyfödde Lars Gottlieb. Det handlar om den äldre angivelsen från Gotland, den som hör ihop med hennes berättelse om ett barn som skulle ha fötts på Tukthuset år 1754. Den frågan återkommer rätten till senare under året.

Sex dagar senare, den 29 april, kommer ett annat spår fram. Då gäller saken Lars Gottlieb, barnet som Wallborg nyligen har fött. Frågan om vem som var hans far var inte bara privat. Om en far kunde pekas ut kunde han också bli skyldig att bidra till barnets försörjning. Därför hamnade sexuella relationer, graviditet och barns underhåll ofta i domstolens protokoll.

Samma dag kommer soldaten Olof Walbom till rätten. Han tjänar vid Liljeswerdska regementet och biträds av fältwebeln Adam Gustav Linroth. Wallborg hämtas upp ur fängelset för att möta honom.

Protokollet återger mötet så här:

"Tukthus hjonet Wallborg Thomasdotter Lindberg förekallades utur fängelset, som yrkade nu äfwen som wid förhöret d 23je sistledne, at Walbom henne wid fiska-retorpet häfdat och wore jemte Organisten Collander wärkelig barnefader; Men Walbom nekade enstendigt dertil."

Norra förstadens västra kämnärsrätt A2A:1, sida 370, 29 april 1761

Med dagens svenska betyder detta att Wallborg hämtades från fängelset och upprepade sin anklagelse. Hon sade att Walbom haft sexuellt umgänge med henne vid Fiskaretorpet. Hon sade också att både Walbom och organisten Lars Collander kunde vara barnets verkliga far. Walbom nekade bestämt.

För rätten blir uppgiften svår att hantera. Wallborg nämner två män i samband med samma barn. Soldaten Olof Walbom förnekar allt. Organisten Collander måste också höras. Rätten kan inte nöja sig med ett påstående. Den måste kalla in människor, jämföra berättelser och pröva vad som går att belägga.

Juni: Collander saknas och barnet förs tillbaka

Den 8 juni har organisten Collander fortfarande inte kommit till rätten. Han vistas vid Fiskaretorpet, som ligger utanför kämnärsrättens egen domsaga. Därför skriver rätten till den högvälborne landshövdingen och riddaren Broman. Rätten ber att Collander ska åläggas att infinna sig den 18 juni klockan nio på förmiddagen.

Den 11 juni får tukthusentreprenören Nils Örn besked om Wallborgs situation. Hon har nu återförts till Tukthuset tillsammans med sitt barn. Örn ska hålla henne till arbete, men bara till sådant arbete som är tjänligt och oskadligt för henne och hennes späda barn. Han ska också ge dem nödvändig ans och skötsel.

Formuleringen visar hur hård och motsägelsefull situationen är. Wallborg är nyförlöst och har ett spädbarn. Samtidigt är hon fortfarande tukthusfånge och ska arbeta. Rätten kräver viss hänsyn, men utgångspunkten är fortfarande att hon hör till Tukthusets arbetsordning.

Den 18 juni: flera delar av livet läggs på bordet

Den 18 juni hålls en stor session. Wallborg står då åter inför rätten i ärendet som gäller organisten Lars Collander. Men förhöret handlar inte bara om honom. Under samma dag börjar rätten samla ihop flera delar av hennes liv.

Rätten frågar henne om fostret i Finland var ett äkta eller oäkta barn. Med äkta barn menades ett barn fött inom äktenskapet. Ett oäkta barn var fött utanför äktenskapet, vilket kunde få både juridiska och sociala följder. Wallborg svarar att hon avlat fostret med bondedrängen Thomas Linde i Bota socken i Åbo län. Hon säger att det skett under äktenskapslöfte och att fostret var 16 veckor gammalt när det förolyckades.

Samma dag lämnas intyg in från Söder förstads kämnärsrätt och Stadens kämnärsrätt. Intygen visar att Wallborg tidigare förekommit i ett annat faderskapsärende, men då under ett annat namn.

Den 19 mars 1759 hade hon, under namnet Catharina Tornros, angivit att hon under slutet av 1758 blivit lägrad av gardessoldaten Peter Wessman. Hon tjänade då hos hökaren Brannius. Ordet lägrad användes om sexuellt umgänge, ofta i rättsliga sammanhang där graviditet, ansvar och försörjning skulle utredas. Efter angivelsen hade hon däremot inte låtit höra av sig igen.

Denna uppgift gör bilden av Wallborg mer komplicerad. Hon har tidigare vänt sig till rättsväsendet i ett faderskapsärende. Hon har då använt namnet Catharina Tornros. För rätten 1761 blir detta ännu ett spår att väga in när hennes uppgifter ska bedömas.

Gotlandsspåret och den allvarligaste uppgiften

Bakgrunden till huvudfrågan i målet ligger flera år tillbaka. År 1753 skickades Wallborg från Tukthuset i Stockholm till Gotland för kronarbete tillsammans med flera andra tukthusfångar. Kronarbete var tvångsarbete för staten. Fångar kunde alltså flyttas från en plats till en annan för att arbeta där myndigheterna behövde dem.

På Gotland vistades Wallborg bland annat vid Follingbo prästgård. Där hade hon enligt protokollet umgänge med tjänstedrängen Anders. Rätten kallar detta lönskaläge. Det var den äldre juridiska termen för sexuellt umgänge mellan ogifta personer. Sådant kunde vid denna tid vara straffbart.

År 1754 kom Wallborg tillbaka till Tukthuset i Stockholm. Fångvaktaren Björckman berättar senare att hon då såg "tjock ut". Med det menade han att hon såg gravid ut. Ett rykte spred sig om att hon var havande.

Det är här berättelsen mörknar. Wallborg kom senare själv att säga att hon efter återkomsten från Gotland hade fött ett barn på Tukthuset och därefter mördat det. Det är denna uppgift, hennes egen bekännelse, som gör ärendet så allvarligt. Men en bekännelse var inte detsamma som en färdig sanning. Rätten måste undersöka om det hon sade faktiskt kunde stämma.

Rätten börjar pröva bekännelsen

När rätten granskar Wallborgs berättelse om barnet på Tukthuset börjar sprickorna synas. Flera tukthusfångar och andra vittnen hörs. Personer som levt eller arbetat nära henne får berätta vad de minns. Deras uppgifter gör Wallborgs egen berättelse svårare att tro på.

Även läkarna kallas in. Assessor och stadsphysicus Zacharias Strandberg samt arkiatern, överdirektören och stadsfältskären Herrman Schützer får bedöma hennes berättelse. De lyssnar på vad hon säger om förlossningen och jämför det med vad de vet om hur en barnafödsel brukar gå till.

Det betyder att rätten inte bara frågar: erkände hon? Den frågar också: passar hennes berättelse ihop med vittnenas uppgifter, med kroppsliga tecken och med det som läkare vet om förlossningar?

I protokollet sammanfattas resultatet så här:

"Hwarefter och sedan åtskillige Tuckthus fångar och andre witnen blifwit i anledning här af hörde, hwilckas utsagor förringat och aldeles uphäfwit trowärdigheten af Lindbergs förebede uppå sig sielf giorde angifwande..."

Norra förstadens västra kämnärsrätt A2A:1, sida 1041, 1761

Med modern svenska betyder det att flera tukthusfångar och andra vittnen hade hörts, och att deras berättelser hade minskat och till slut helt upphävt trovärdigheten i Wallborgs egen angivelse mot sig själv. Rätten menar alltså att hennes bekännelse inte längre går att lita på.

Detta är en avgörande vändning. Wallborg hade själv påstått att hon mördat ett barn. Men när rätten följer spåren, hör vittnen och låter läkare granska hennes berättelse, håller uppgiften inte. Hon återkallar då frivilligt sin bekännelse om barnamord på Tukthuset.

Den 22 juni: straffet

Den 22 juni 1761 fäller rätten dom. Trots att bekännelsen om barnamord inte längre bedöms som trovärdig döms Wallborg till kroppsstraff. Hon ska avstraffas med "Tolp par ris tre slag". Det betyder ett risstraff med tolv par knippen av ris och tre slag per knippe.

Risstraff var ett fysiskt straff där den dömda piskades med ris. För en modern läsare är det brutalt. För 1700-talets rättsväsende var kroppsliga bestraffningar däremot en vanlig del av straffsystemet.

Domen blir ändå inte slutpunkten. Fallet skickas vidare uppåt i rättssystemet, och Svea Hovrätt vill veta mer innan ärendet kan avslutas.

Oktober: Hovrätten vill veta om Wallborg är sjuk

Kungl. Maj:ts och Rikets höglovliga Svea Hovrätt återbordrar fallet till Norra förstadens västra kämnärsrätt. Att ärendet återbordras betyder att Hovrätten skickar tillbaka det och begär mer utredning.

Den nya frågan gäller om Wallborg lider av fallande sot. Fallande sot var det äldre namnet på epilepsi. Sjukdomen kunde ge anfall där en person föll omkull, förlorade medvetandet, skakade eller fick andra tydliga kroppsliga symtom. För Hovrätten verkar frågan ha betydelse för hur Wallborgs ansvar och straff ska bedömas.

Den 6 oktober inställer sig flera personer inför rätten: assessor Strandberg, regementsfältskären Pfeifer, vaktmästaren Anders Hallberg, hustru Catharina Hasselquist och Wallborg själv, som hämtats från Tukthuset.

Wallborg säger att hon nästan hela det gångna året varit fri från sjukdomen. Tidigare har hon däremot ofta varit ansatt av den. Hon anger också två tukthusfångar som kan intyga detta: Sophia Nykenen och Anna Johansdotter.

Vaktmästaren Anders Hallberg berättar att han tillträdde sin syssla den 2 oktober 1760. Han har inte själv sett några anfall sedan Wallborg flyttades till fängelset på Castenhof. Däremot har han hört att hon tidigare, på gamla Tukthuset, varit drabbad av samma sjukdom.

Den 7 oktober: vittnen beskriver anfallen

Dagen därpå, den 7 oktober, vittnar Anna Johansdotter mer ingående. Hon säger att Wallborg både före och efter återkomsten från Visby varit hårt besvärad av fallande sot. Hennes vittnesmål beskriver anfallen på ett konkret sätt:

"påkommit henne 2ne gånger om dagen, då fragga slagit sig för munnen och tummarne blifwit hopdragne, jemte flere tekn, som wid slike tilfälten pläga wisa sig, så at ingen twiflat, det ju Lindberg warit med berörde swåra sjukdom bekajad."

Norra förstadens västra kämnärsrätt A2A:1, sida 738, 7 oktober 1761

Med dagens språk säger Anna Johansdotter att Wallborg ibland fick anfall två gånger om dagen. Fradga ska ha kommit kring munnen, tummarna ska ha dragits ihop och flera andra tecken ska ha visat sig, sådana som man förknippade med sjukdomen. Enligt vittnet hade ingen tvivlat på att Wallborg led av denna svåra sjukdom.

Strandbergs och Pfeifers besiktningsattest lämnas också in. En besiktningsattest var ett skriftligt utlåtande efter en undersökning. I detta fall skulle läkarnas bedömning hjälpa Hovrätten att förstå Wallborgs tillstånd.

Ett förhör på finska

Samma dag lämnas även en skrivelse från komministern Johan Welin. Han har haft Wallborg Thomasdotter Lindberg i enskilt kristendomsförhör på finska språket. Ett kristendomsförhör var ett religiöst förhör där prästen prövade en persons kunskaper i kristen tro. I rättsliga sammanhang kunde ett sådant förhör användas för att bedöma en persons förståelse, kunskap eller själstillstånd.

Welin undertecknar som Comminister Ecclesiae Fridericianae et Nationis Fennicae. Det betyder att han var komminister vid Frederik-församlingen för den finska nationen i Stockholm. Här syns Wallborgs finska språk och Finlandskoppling igen, på samma sätt som i uppgifterna om Thomas Linde och Bota socken i Åbo län.

Efter förhöret återförs Wallborg till Tukthuset. Protokollet skrivs ut och skickas vidare till den höglovliga Kungliga Hovrätten.

November: kläderna som aldrig delades ut

Den 23 november kallas Wallborg på nytt inför rätten. Nu handlar det inte om barn, faderskap, sjukdom eller gamla brottsanklagelser. Nu handlar det om kläder.

Wallborg klagar både för egen del och på Helena Dockes vägnar. De persedlar som borde ha delats ut till dem vid årets början har fortfarande inte levererats. Persedlar betyder här klädesplagg eller utrustning, sådant som de intagna behövde i vardagen.

Bergengren, som svarar för Tukthusets administration, säger att han just då inte kan ge någon upplysning. Han ska i stället inhämta Nils Örns yttrande inför nästa förhör.

Det kan verka som en liten sak efter allt som tidigare behandlats. Men just därför är noteringen viktig. Den visar vardagen bakom de stora brottsanklagelserna. För en tukthusfånge kunde uteblivna kläder vara en fråga om värme, värdighet och överlevnad. Den visar också att fångar ibland kunde använda rätten för att klaga på sin behandling.

Vad går att veta?

Protokollen ger inget säkert svar på vad som verkligen hände med det barn som Wallborg sade sig ha fött på Tukthuset efter återkomsten från Gotland. Det mest avgörande är i stället att rätten till slut inte verkar lita på hennes egen bekännelse. Vittnen och läkare gör att trovärdigheten i hennes angivelse mot sig själv minskar och till sist upphävs.

Samtidigt ger handlingarna ingen enkel bild av Wallborg. Hon är fånge, vittne, mor, anklagare och anklagad. Hon förekommer under olika namn. Hon berättar om män i Finland, på Gotland och i Stockholm. Hon föder ett barn, pekar ut möjliga fäder, utreds för sjukdom, förhörs på finska och klagar över uteblivna kläder.

Det är just mängden av detaljer som gör ärendet värdefullt. Genom domstolens protokoll kan vi följa spår från Finland till Gotland och vidare till Tukthuset i Stockholm. Vi får inte en färdig berättelse med alla svar. Vi får fragment av ett liv som annars nästan säkert hade försvunnit ur historien.

Wallborg Lindbergs ärende visar också hur 1700-talets rättsväsende arbetade när sanningen var svår att få tag på. Rätten lyssnade på bekännelser, men prövade dem också mot vittnen, läkare, tidigare domstolsärenden och uppgifter från institutionen där den anklagade levde. I Wallborgs fall blev resultatet en berättelse där varje nytt spår både förklarar något och gör helheten mer komplicerad.

Kvar finns därför inte bara frågan om vad som hände på Tukthuset. Kvar finns också en ovanligt nära bild av en kvinna som rörde sig genom 1700-talets myndigheter, som registrerades, förhördes, vårdades, straffades och ibland själv försökte få sin röst hörd.