En roman som utspelar sig på 1950-talet.
Syskonen Ella och Nisse har precis flyttat till Atlasområdet med sin mamma. Lägenheten är liten, bara ett enda rum, men den är billig att hyra. Den förra bostaden låg egentligen inte särskilt långt bort, men Ella känner ändå att hon hamnat på helt okänd mark här borta vid Sankt Eriksplan. Ska hon någonsin känna sig hemma?
Här sitter de nu, de tre, utvandrare från Upplandsgatan, tillfälligt stationerade vid den främmande Sankt Eriksplan. Huset är granne med den eldsprutande ormen, den rinner som en livlig åder igenom huskroppen, några meter ifrån dem. Väggarna rister som lungsjuka gamla gummor och Klara vänder sig jämrande i sömnen. Aldrig stillhet! De lär sig att flytta sovplatser och vilstolar till motsatt vägg. Tunnelbanan blir en vana, en sjukdom. De skakar bakom de tunna väggarna och gnisslet mot skenorna prickar deras hörselnerver i en fin tät skur.
Klara sjö är det svåraste, den vackra men svåra leken. Ella tycker att det kommer fukt ur vattnet, stenarna på Atlasgatan är hala, lite slemmiga i morgonljuset. Hon kan höra vattnet slå igenom den tätaste stenvägg. Hon kan också bli måttlöst irriterad över det stillastående, mörknande vattnet alldeles före isskorpan.
Kungariket Atlas är den andra delen i en serie av fem. De övriga delarna är Hungerbarnen, Den vita öknen, Tiden är en tjuv och Ropa stenarna tillbaka. 255 sidor.
