Den 9 november1691 hämtas Elisabet Richells upp ur stadens fängelse för att stå till svars inför Stadens kämnärsrätt. Richells har en tid agerat som handelsagent för människor som vill sälja sina juveler, smycken, klockor och andra silver- och guldföremål. Plötsligt lämnar hon Stockholm med värdesakerna – men grips i Växjö och skickas åter upp till huvudstaden.

Inför rätten får Elisabet Richells berätta lite om sin bakgrund. Hon säger att hon ursprungigen hette Rachel och föddes som judinna i Frankfurt. I Hamburg gifte hon sig med en skolmästare Jesechias och efter mannens död konverterade hon till kristendomen i Lüneburg. Elisabet Richells har sedan givit sig på barnmorskeyrket, och var en tid i Lübeck, men ”som hon icke der kommo till rätta” reste hon till Stockholm 1690. Där hjälpte hon en grevinna Douglas, biskopen Wirenius hustru och flera andra som barnmorska. En tid ska hon ha varit hushållerska åt den kände läkaren Urban Hiärne. Det jobbet förlorade hon när hon blev kallad från staden för att hjälpa till vid förlossningar på landet.

Åter i Stockholm fick hon bo en stund hos Gustaff Michael Renatus, känd som en av de två familjeöverhuvuden som under pompa och ståt konverterade till kristendomen under det stora judedopet 1681. Grevinnan Douglas, som verkar ha blivit hennes vän, avrådde henne dock från att gästa hos Renatus, av vilka skäl anges inte, men kanske för att relationen med Renatus skulle kunna stärka bilden av henne som judinna. (Trots att Elisabet Richells är kristnad omnämns hon konsekvent som ”Judinnan” i det här rättegångsprotokollet.)

Richells berättar att det var Renatus och hans hustru som föreslagit att hon skulle ”sambla hwadh hon kunde och sättia sig på ett Skepp här ifrån, då ingen Menniskia skulle wetta hwarest hon togo wägen”. Richells menar dock att hennes avsikt inte varit att fly med värdesakerna utan att resa till Stettin för att träffa grevinnan Bjelke och ”sällia i wägen hwad hon hade”, för att sedan kunna återbetala sina klienter.

Den 13 november kommer Gustaff Mikael Renatus själv till Kämnärsrätten, men då vill inte Richells längre kännas vid sina anklagelser mot honom. Renatus menar att han av barmhärtighet härbärgerat Richells, men han insåg senare att hon ”hembligen” börjat ”giöra dem ingrep uthi handellen med Jouvelers sälljande”. Renatus sysslar själv med juvelhandel och gillar inte konkurrensen.

En del av de värdesaker Elisabet Richells misslyckats att sälja återfinns och återlämnas till sina ägare. Alla de drabbade är nöjda om de bara kompenseras för sina förluster och menar att de i övrigt lämnar Richells i rättens händer. Med ”gråtande tåhrar” beklagar hon ”det orådh hon tagit sig före” och ber om att få ”blifwa behållen widh ähran”. Då hoppas hon med flit och arbete kunna ”giöra hwar och een nöije”.

Fallet remitteras till Stockholms magistrat och rådhusrätt. Där konstaterar man att brottsoffre ”fått sitt igen” och henne ”inte widare anklaga”, så är detta otrogna och bedrägliga förfarande att anse för en stöld och tjuvnad, och eftersom värdet av det stulna var så stort kan inte Magistrat och Rådhusrätt ”hennes liv förskona”. Elisabet Richells döms alltså till döden, men domen underställs Svea Hovrätt.