Den här minnesskriften beskriver hur Luterska Missionsföreningen kom till, växte och blev till ett antal frikyrkoförsamlingar i Stockholm.
På 1860-talet ville smedmästare Anders Johan Holmstedt kunna bjuda in till samlingar med bön och predikningar av olika talare. En bekant, fröken Rörström, köpte Villa Fjeldstuen på Djurgården, där smedmästaren kunde ställa i ordning en samlingssal. Verksamheten bytte därefter lokal flera gånger och växte till en förening, som 30 augusti 1871 fick namnet Luterska Missionsföreningen.
Under de första åren hyrde de in sig på olika platser, men det var inte självklart att de välkomnades av hyresvärdarna, som till och med kunde sätta upp regler för vilka som fick och inte fick predika. Senare kunde föreningen uppföra egna kyrkobyggnader, bland andra Emauskyrkan (senare Mikaelskapellet) på Karlbergsvägen.
Boken innehåller många namn på personer med styrelseuppdrag och andra roller. Yrkestitel står alltid utsatt, och därmed får vi veta att de var allt från mjölhandlare till direktörer. Styrelseledamöternas och predikanternas namn är manliga, men däremot fanns både manliga och kvinnliga söndagsskollärare, musiker och församlingstjänare (personer med socialt ansvar för församlingsmedlemmarna), och både män och kvinnor hade rösträtt när styrelseledamöter valdes.
Flera andra missionsföreningar i Stockholm anslöt sig till Luterska Missionsföreningen, som i sin tur efter några år anslöt sig till Svenska missionsförbundet. Vid ett par tillfällen bröt sig också grupper ur. Församlingarna som föreningen låg till grund för gick senare – efter minnesskriftens tid – ihop i Immanuelskyrkan.
180 sidor.
![Mikaelskapellet / [text: Suzanne Lindhagen ; foto Göran Fredriksson]](/skblobs/1f/1ff3b76b-0ea6-4a9d-b90e-ddca1ad0eb81.jpg?preset=pl-220)
