Bakom de bruna dörrarna i vår trappuppgång – sex stycken – satt de och tryckte. Jag minns inte ett enda ansikte, inte en enda mamma, för det var de ju, mammor till minst tre barn vardera och det kryllade av barnaliv där i trapphuset, på gatan där inga bilar fanns, bakom huset, överallt var vi – men mammorna såg vi aldrig. Kanske hörde man deras röster någon gång när de ropade in barnen till mat eller sängdags, norrländska tonfall, eller såg deras breda bakar i slitna bomullsklänningar där de stod nerböjda över tvättmaskiner eller centrifuger i den allmänna tvättstugan som låg i huset med de stora fönstren och det blåa taket.
Sån var inte vår mamma.
Yvonne Hirdman, professor i historia, föds 1943, mitt under kriget. Det här är hennes berättelse om sitt liv; barndomsåren i Hökarängen på Cigarrvägen 9, ungdomens revolter, vägen in i den akademiska världen, där hon var en av de första att bedriva genusforskning. Men det är också en historia om två generationer kvinnor i ett land i stark förändring. Och en intressant skildring av ett Stockholms som inte riktigt längre finns. 367 sidor.
