Att ungdomar vill dansa och roa sig var självklart, kan vi läsa i den här notisen i Stockholms Dagblad 1930. Men det var viktigt att dansen inte urartade, vilket ansågs ha hänt på flera platser. Därför behövdes ”restriktioner för nöjeslivet”.
Ett nytt förbud mot att barn under 15 år inte fick tillträde till danslokaler jämförs i notisen med att barn under 15 år inte fick se vissa filmer på bio.
”Detta polismästarens förbud bör hälsas med tillfredsställelse av alla. Det har också varit mycket inkonsekvent, att barn under 15 år icke få se vissa biografprogram, men haft fritt tillträde till alla slags danslokaler. Det bör ej heller bjuda större praktiska svårigheter att upprätta kontrollen i det ena fallet än i det andra”.
Under 1930- och 1940-talet debatterades dansbanornas faror mycket livligt, och det beskrivs ibland som att en moralpanik bröt ut bland befolkningen. Faran, som man såg det, var bland annat att ungdomarna genom dansen hade för mycket kroppskontakt. Detta kopplades ihop med extas och lust vilket dansmotståndarna förfasade sig över. Det fanns också en rädsla för att ungdomarna blev berusade på dansbanorna.
