Den här boken handlar om Carl Michael Bellman och hans liv, men den berättar också om hur det var att leva i Stockholm på hans tid, 1700-talet. Bellman skriver om det i alla sina sånger. Många hade det jättefattigt och fick jobba hårt för att få mat. Det var vanligt att barnen dog när de var små. En av Bellmans pojkar dog när han bara var två år. Men Bellman skriver också mycket om när det var roligt och kalas. Boken har teckningar i färg på varje sida och i slutet finns det en ordlista som förklarar ord som vi inte använder idag. Boken är skriven för barn men passar också som en lättläst bok för vuxna. 53 sidor.

Så här står det om Stockholm i boken:

På Carl Michael Bellmans tid var Stockholm inte så stort. De flesta människorna bodde i Gamla stan. Där fanns höga smala hus och kullerstensgator. På gatorna gick grisar och höns, hästar och kor. Det var trångt och smutsigt. Folk tömde sopor och pottor rakt ut genom fönstret. Vid stadens kajer trängdes segelskutorna. Det var liv och rörelse, skrik och rop när man lastade och lossade. Båtarna kom med tygbuntar, vintunnor, mjölsäckar och brädor, järn och koppar och tjära. I varje hörn låg det små krogar och matställen.

Det var ett hårt liv för människorna i Stockholm. Råttor och flugor spred smuts och sjukdomar i de trånga husen. Det var ont om läkare och sjukdomarna kunde man sällan bota. Dödligheten var stor bland både vuxna och barn. Stockholms kyrkogårdar var överfulla med döda. Benknotor och dödskallar stack upp ur gräset där.