Första sidan i det digra rättegångsmaterialet gällande åtalet av Hinke Bergegren i Stockholms Rådhusrätt 1910.
Första sidan i det digra rättegångsmaterialet gällande åtalet av Hinke Bergegren i Stockholms Rådhusrätt 1910.
Text

Hinke Bergegren åtalad för att ha uppeggat de sexuella lidelserna - hela rättegångsmaterialet 1910

Våren 1910 håller Hinke Bergegren en föreläsningsserie under rubriken Kärlek utan barn. Talets syfte är att sprida kunskap om preventivmedel och leder till att riksdagen stiftar en ny lag om förbud att sprida information om preventivmedel. Men redan innan den nya lagen vunnit laga kraft har stadsfiskalen i Stockholm, Nils Ohlsson Valentin, åtalat Bergegren får sårande av tukt och sedlighet. Det är rättegångsmaterialet från den rättegången ni kan följa här.

Rättegångsprotokollet renskrivet:

1910 den 11 maj

No 240 Åkl / Bergegren

Närvarande:
Herr Rådmannen Johansson, ordf.
Stadsnotarien Nandér
Brott

S.D. Till denna dag hade stadsfiskalen Nils Ohlsson Valentin, å tjänstens vägnar, erhållit stämning å redaktören Henrik Bernhard Bergegren på grund af en så lydande ansökning:

Till etc – Med  ch. _ Bil. 1

Vid upprop af målet i närvaro af bemälde Valentin såsom allmän åklagare inställde sig Bergegren personligen.
Till en början hörd angående det hufvudsakligaste af sina lefnadsomständigheter, berättade Bergegren: att han, hvilken såsom tilltalsnamn begagnade namnet Hinke, var född den 22 april 1861 i Kungsholms församling här i staden samt son till bokhandlaren Evald Teodor Bergegren och hans hustru Carolina Bergegren, född Hillberg; att han genomgått [svårtytt] klasser i högre allmänt läroverk här i staden; att han blifvit konfirmerad; att han efter slutad skolgång ägnat sig åt skriftställareverksamhet; att han för närvarande vore redaktör för den här i staden utkommande tidningen ”Brand”; att han förut blifvit dömd dels år 1890 eller 1891 af Kungl: Maj:t för brott mot annans frihet till fängelse i tre månade, dels samma år likaledes af Kungl. Maj:t för ärekränkning att hållas i fängelse en månad, dels år 1905 af denna Rådhusrätt å denna afdelning för uppmaning till våld å person att böta femtio kronor, dels ock år 1906 likaledes af denna Rådhusrättens afdelning för brott emot 10 kap. 14 § strafflagen till fängelse i tio månader; att han aftjänat samtliga honom sålunda ådömde frihetsstraff, de båda förstnämnde å kronohäktet på Långholmen och sistnämnde å kronohäktet i Ystad och att han erlagt förenämnde honom ådömde böter; att han icke i vidare mån än som nämnts förut varit för brott tilltalad; att han var gift; samt att han sedan den 20 oktober 1901 tillhörde S:t Matteus församling här i staden.

Bergegrens förestående om sig nu lämnade uppgifter vitsordades i tillämpliga delar af ett af honom nu företedt utaf komministern i sistnämnda församling Alfred Berglund under söndagen för Bergegren utfärdadt frejdebetyg, hvaraf tillika inhämtades, at Bergegren åtnjöt medborgerligt förtroende.

Från Rådhusrättens aktuariekontor hade meddelats, att Bergegren icke förekommo i de å aktuariekontore förda anteckningar öfver personer, som före år 1901 blifvit vid denna Rådhusrätt för brott lagförda.

Till Rådhusrätten hade genom remiss från Överståthållareämbetet öfverlämnats två polisrapporter, hvilka i de delar, som här skulle intagas, voro så lydande:

”Rapport etc. _ Bil. 2 o 3.

Vid sistintagna polisrapport fanns fogad i bestyrkt afskrift däri omförmälda referat så lydande:

Vi ha etc. _ Bil 4.

Till utveckling af sin i målet förda talan anförde åklagaren: Vid fyra särskilda offentliga möten i ”Folkets hus” här i staden, hvilka möten hållits den 7, 8, 21 och 22 sistlidna april, och af hvilka det den 8 hållna varit afsedt endast för män samt de öfriga endast för kvinnor, hade Bergegren hållit föredrag af den lydelse, som ofvanintagna stenografiska referat utvisade. Dessa föredrag vore af beskaffenhet att såra tukt och sedlighet. Framställningen i föredragen var sådan, att med densamma tydligen afsåges att uppegga de sexuella lidelserna. Formen hos föredragen vore af beskaffenhet att på ett groft sätt kränka sedlig anständighet i könshänseende. Föredragen hade väckt allmän förargelse och åstadkommit [svårtytt] fara för andras förförelse.

Såsom en omständighet, som talade för riktigheten af hans påstående att Bergegren med de ifrågavarande föredragen icke fullföljt något aktningsvärdt syfte utan endast afsett att väcka lidelserna, framhöll åklagaren att Bergegren, som ju ej vore läkare, icke på ifrågavarande område besutto någon sakkunskap utan måste betraktas såsom dilletant.

Innan förhandlingarna härefter fortsattes fingo med hänsyn till målets beskaffenhet åhörarna afträda. Efter det åhörarna lämnat sessionssalen företrädde extra ordinarie hofrättsnotarien Henning von Melsted och anmälde sig önska uppträda såsom biträde åt Bergegren i rättegången.

Bergegren uppdrog åt von Melsted att i rättegången lämna honom biträde.

Åklagaren bestred att det tillätes von Melsted att i målet uppträda såsom rättegångsbiträde, enär von Melsted enligt hvad åklagaren erfarit, blifvit för tryckfrihetsbrott ådömd frihetsstraff. Vid sådant förhållande  kunde von Melsted enligt åklagarens åsikt, emot stadgandet i 15 kap 2 § rättegångsbalken icke tillåtas att uppträda såsom rättegångsombud, och samma personliga kvalifikationer borde, enligt åklagarens mening fodras af ett rättegångsbiträde som af ett ombud.

Von Melsted upplyste, att han blifvit för tryckfrihetsbrott dömd till tre månaders fängelse, men bestred, att han på grund häraf kunde anses obehörig att uppträda såsom rättegångsbiträde.

I efter enskild öfverläggning [svårtytt] beslut fann Rådhusrätten det icke lagligen kunna förvägras Bergegren att få i målet använda von Melsted såsom biträde.

Sedan härpå polisrapporterna jämt därvid fogade stenografiska referat i tillämpliga delar blifivt upplästa, förklarade Bergegren, att han icke på dagen kunde yttra sig om, huruvida ofvanintagna referat af hans ifrågavarande föredrag vore riktigt, men att han ville göra detta vid nästa rättegångstillfälle.

Emellertid förmälde Bergegren, att han redan nu bestred åtalet; och anförde Bergegren i sådant afseende sägande: De ifrågavarande föredragen hade icke hållits i osedligt syfte. Afsikten med föredragen hade icke, såsom åklagaren påstått, varit att uppegga de sexuella passionerna. Den omständigheten, att särskilda föredrag hållits för män och särskilda för kvinnor, utvisade bland annat detta. Icke heller kunde föredragens form anses sårande för anständigheten. Uttrycken i föredragen hade särskildt valts med hänsyn till att icke stöta blygsamhetskänslan. Också hade det icke försports, att någon af de vid föredragen närvarande tagit anstöt af hvad i desamma yttrats. Först sedan föredragen omnämnts i tidningarna, hade man velat göra gällande, att de var anstötliga.

Såsom stöd för att ifrågavarande föredrag icke kunde anses innehålla något brottsligt i [svårtytt] afseende åberopade Bergegren hvad polismästaren här i staden Wilhelm Tamm enligt tidningen ”Aftonbladet” yttrat angående föredragen, hvilket yttande, som en ett af Bergegren nu ingifvet exemplar af nämnda tidning för den 15 april innevarande år No 100 skulle här intagas så lydande:

Vid det etc…_Bil. 5.

Gent emot åklagarens påstående, att Bergegren icke med sakkunskap kunde yttra sig i de ämnen, som han i föredraget afhandlat, anförde Bergegren, att han redan tjugufem år tillbaka från socialvetenskaplig synpunkt studerat hithörande frågor, och att han särskildt satt sig in i spörsmålet om ärftligheten.

För fullständigt svaromåls afgifvande anhöll härpå Bergegren om uppskof med målet på fyra veckor.

Med bifall till denna anhållan, mot hvilken åklagaren förmälde sig icke hafva något att erinra, utsatte Rådhusrätten målet att åter förekomma onsdagen den 8 nästinstundande juni kl. 10 f.m., då, i åklagarens närvaro, Bergegren skulle komma tillstädes, beredd att afgifva fullständigt svaromål; hvilket afsades.

In fidem
A. Rising

1910 den 8 juni

Närvarande:
Herr Rådmannen Johansson, ordf.
Stadsnotarien Nandér
t.f. Stadsnotarien Almquist

S. D. Vid upprop af det från den 11 sistlidna maj till denna dag uppskjutna målet emellan stadsfiskalen Nils Ohlsson Valentin, å tjänstens vägnar, å ena, samt redaktör Henrik Bernhard Bergegren, å andra sidan, inställde sig, i närvaro af t.f. stadsfiskalen Johan Svensson såsom allmän åklagare, Bergegren personligen, såsom förut åtföljd och rättegången biträdd af. Extra ordinarie hofrättsnotarien Henning von Melsted.

Till denna dag hade bemälde Valentin, å tjänstens vägnar, erhållit stämning å Bergegren på grund af en så lydande ansökning:

Till etc._med etc_Bil. 6.

Sedan förestående ansökning blifvit uppläst företrädde advokaten Wilhelm Hellberg och anmälde sig vilja uppträda såsom biträde åt Bergegren i det till denna dag instämda målet.
Bergegren uppdrog åt Hellberg att i sistnämnda mål lämna honom biträde.

Den i ofvanintagna ansökning åberopade polisrapport, som genom remiss från Överståthållareämbetet hit öfverlämnats, var af följande lydelse:

Rapport etc _ Bil. 7.

Efter det polisrapporten föredragits, yrkade åklagaren att det till denna dag instämda målet mot Bergegren måtte handläggas i sammanhang med det förut i sammanhang med det förut vid Rådhusrätten mot honom anhängiggjorda.
Bergegren bestred bifall till detta åklagarens yrkande under framhållande af, att det i det senaste instämda målet vore fråga om ett helt annat föredrag än i det förut anhängiga, samt att det vore af synnerlig vikt för honom, att ifrågavarande mål ej behandlades gemensamt, enär, därest han komme att blifva fälld för hvad som i det ena målet lades honom till last men friländ i fråga om det, som i det andra målet förevitades honom, intycket på allmänheten af frikännandet, ifall målen handlades gemensamt, komme att förtagas därigenom att frikännandet skedde i samma utslag som fällandet.

I efter enskild öfverläggning afsagdt beslut förordnade emellertid Rådhusrätten, med bifall till åklagaren därom framställda yrkande, att det till denna dag instämda målet mot Bergegren skulle behandlas i ett sammanhang med det förut vid Rådhusrätten mot honom anhängiggjorda.

Bergegren anmälde missnöje med detta beslut, hvilket antecknades till fullföljd i sammanhang med talan i hufuvdsaken.

Mot det vid föregående rättegångstillfälle i målet förda protokoll anmärkte Bergegren dels att det icke varit af Kungl. Maj:t utan af Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt, som han dömts till det i protokollet omförmälda straff för ärekränkning, dels och det i hans anförande uti meningen ”Förstsedan föredragen omnämnts i tidningarna etc ”förekommande ordet ”omnämnts” borde utbytas mot ”omtalats”.

Innan förhandlingarne härefter fortsatte, bjöd Rättens ordförande allmänheten att afträda.

Då Hellberg härefter kvarstannade i sessionssalen påpekade Ordföranden, att som Hellberg vore rättegångsbiträde åt Bergegren endast i den del af målet som grundade sig på den af åklagaren till denna dag undfångna stämningen, Hellberg borde afträda till dess målet i denna del till behandling företogs.

Hellberg förmälde nu, att han önskade att uppträda såsom biträde åt Bergegren i målet i hela dess vidd.

Bergegren anhöll, att det måtte tillåtas honom att i hela det förevarande målet använda jämväl Hellberg såsom biträde, hvilken anhållan af Rådhusrätten bifölls.

Härefter förklarade von Melsted, att han ansågo, at det vid föregående rättegångstillfälle i målet förda protokollet vore ofullständigt så tillvida att i detsamma icke upptagits, att von Melsted vid tillfället väckt åtal mot åklagaren i anledning af den af honom framställda invändningen mot von Melsteds behörighet att uppträda såsom rättegångsbiträde.

Bergegren förklarade sig på fråga biträda den af von Melsted sålunda framställda anmärkningen mot förra rättegångsdagens protokoll i målet.

Med anleding af den gjorda anmärkningen skulle i dagens protokoll antecknas, att von Melsted visserligen vid tillfället angifne sammanhang yrkat ansvar å åklagaren, men att von Melsted, sedan Rättens ordförande för honom påpekat, att yrkandet inte kunda upptagas till behandling i förevarande mål, låtit yrkandet åtminstone för allt dåvarande förfalla.

Det antecknades, att t. f. Stadsnotarien Almquist, som icke varit närvarande föregående rättegångstillfälle, icke kunde yttra sig om hvad då förekommit.

I anledning af den gjorde anteckningen i protokollet i fråga om hvad som föregående rättegångstillfälle tilldragit sig anmärkte von Melsted, att Rättens åsikt, att han skulle hafva återkallat sitt ifrågavarande yrkande, enligt von Melsteds mening, hvilade på en missuppfattning; och förklarade sig von Melsted anmäla missnöje med Rådhusrättens beslut om verkställandet af anteckningen i fråga.

Bergegren förklarade härpå att han ansåge att i protokollet för föregående rättegångstillfälle bort inflyta hvad Rättens ordförande vid tillfället yttrat i sammanhang därmed att hon bjudit allmänheten att afträda samt hvad Bergegren i anledning häraf förmält.

Härefter förmälde Bergegren, att han bestred riktigheten af de i målet intagna referaten af hans ifrågavarande föredrag; och förklarade sig Bergegren såsom sitt totalomdöme om dessa referat vilja framhålla, att de vore ”en förvanskning och en karikatyr af föredragen, felaktiga och genom ofullständighet vilseledande.”

Vid den förut i dag i målet intagna polisrapporter fanns fogadt dän omförmälda referat så lydande:

P.M. etc _ Bil. 8.

Efter föredragning häraf förenade sig åklagaren och Bergegren i anhållan om uppskof med målet på fyra veckor, åklagaren för bevisnings förebringande samt Bergegren för att efter närmare taga del af förestående refereat afgifva svaromål i denna del af målet.

Med bifall till denna anhållan utsatte Råshusrätten målet att åter förekomma onsdagen den 6 nästkommande juli kl. 10 f. m., då i åklagarens närvaro, Bergegren skulle sig inställa; och skulle åklagaren då vara försedd med den bevisning, hvaraf han ville sig i målet begagna, samt Bergegren beredd att svara å åklagarens till innevarande dag instämda yrkanden; hvilket afsades.

In fidem
A. Rising

1910 den 6 juli

Närvarande:

Herr Rådmannen Johansson, ordf.
t.f. ledamoten Afzelius
t.f stadsnotarien Almquist

S. D. Vid upprop af det från den 8 sistlidne juni till denna dag uppskjutna målet emellan stadsfiskalen Nils Ohlsson Valentin, å tjänstens vägnar, å ena, samt redakör Henrik Bernhard Bergegren, å andra sidan, inställde sig i närvaro af bemälde Valentin, såsom allmän åklagare, Bergegren personligen, såsom förut åtföljd och i rättegången biträdd af extra ordinarie hofrättsnotarien Henning von Melsted.

I anseende till målets beskaffenhet fingo åhörarna afträda.

Det vid senaste rättegångstillfälle i målet förda protokoll lämnade af åklagaren och Bergregren, på tillfrågan, utan anmärkning.

Von Melsted däremot framställde mot afstemning af nämnda protokoll den erinran, att protokollet icke tydligt utvisade, att Rättens ordförande vid rättegångstillfället i fråga såsom ett villkor för att von Melsted skulle tillåtas framställa anmärkning mot protokollet i målet för föregående rättegångstillfälle uppställt den fordran att Bergegren förklarade sig biträda von Melsteds yrkande om anmärkningens upptagande.

Efter antecknande häraf hördes till en börja Bergegren öfver riktigheten af det i målet ingifna stenografiska referatet af hans den 6 sistlidne maj hållna föredrag, därvid Bergegren förklarade, att det sätt, hvarpå sagda referat återgåfve hvad han vid tillfället i fråga yttrat, i det hela måste anses tillfredsställande, särskildt med hänsyn därtill att Bergegren talade ovanligt fort.

Emellertid förmälde Bergegren, att i referatet i fråga borde i enlighet

med hvad Bergegren vid tillfället yttrat göras följande rättelser nämligen å sidan 6 i referatet den mening, som började med orden ”Denna fråga” och slutade med ordet ”barnalstring”, ändras så att den komme att lyda ”Det blir ett ämne, som diskuteras, och för min del har jag knappast velat något annat, viss som är, att alla utom ljusets fiender inse nyttan af åtgärder mot an alltför talrik barnalstring”;

å samma mellan orden ”Det sker och ”genom debatten” inskjutas orden ”bland annat”;

å sidan 7 den meningen, som lydde ”vidare kräfva man fortfarande af arbetsklassen, att den, som jämt är i slafveri, skall skänka landet billiga arbetskrafter och soldater” ändras till ”Vidare kräfver man fortfarande af arbetsklassen, att den, förutom allt annat slafveri; skall underkasta sig att skänka landet villiga arbetskrafter och soldater”; samt

å sidan 9 efter den mening, som började med ordet ”Återhålla samvetshyckleriet” och slutade med ordet ”åldra”, i omedelbar fortsättning tilläggas: ”och som, dömda till celibat, våldsamt kastas in i onaturlighetens ingångar – förstås, det är väl finare det än naturligt och normalt samlif” men de därefter närmast följande två meningarna uteslutas.

Härefter förklarade Bergegren, att han med nu angifna rättelser icke hade något att erinra mot affattningen af referatet i fråga.

Åklagaren förmälde sig icke vilja ifrågasätta att icke de af Bergegren angifna rättelserna i frågakomna referat vore riktiga.

Härpå förmälde Bergegren, att han icke för dagen vore beredd att yttra sig i anledning af åklagarens på grund af Bergegrens den 6 sistlidna maj hållna föredrag i målet framställda ansvarsyrkande utan anhöll att få göra detta vid ett kommande rättegångstillfälle

Åklagaren anhöll härefter om vittnesförhör med kvinnliga polisbiträdet fröken Fredrika Ström samt öfverkonstapeln Karl Johan Thyberg och poliskonstapeln No 496 Karl Edvard Lindén, hvilka vid pårop företrädde och fingo, då jäf mot dem hvarken anfördes eller kunde utrönas, aflägga vittneseden och om dess vikt och medförande förbindelse mottaga erinran.

Härefter hördes till en börja Fröken Ström för sig, därvid hon berättade: att vittnet, som vore antälld vid härvarande poliskår, efter erhållen order närvarit vid de i målet omförmälda, endast för kvinna rafsedda föredrag som Bergegren den 7, 21 och 28 sistlidne april hållit i Folkets hus här i staden; att vittnet vid det första af dessa föredrag samt i någon mån äfven vid de följande, hvilka varit af ungefär enahanda innehåll som  det först hållna, fört minnesanteckningar öfver hvad Bergegren yttrat; samt att vittnet med ledning af dessa anteckningar och hvad vittnet för öfrigt erinrat sig  från föredragen uppsatt den berättelse öfver desamma, som finnes intagen i den i målet intagna polisrapporten af den 26 april 1910, tilläggande vittnet, på särskild fråga, att nämnde berättelse författats ungefär en vecka efter det sista föredraget.

Sedan vittnets ifrågavarande berättelse härefter blifvit ur sistberörda polisrapport tilförne uppläst, förklarade vittnet, att denna berättelse icke gjorde anspråk på att ordagrannt återgifva hvad Bergegren i föredragen i fråga yttrat, men att innehållet i föredragen vore i berättelsen riktigt angifvet; tilläggande vittnet, att där vittnet i sin berättelse användt uttrycket ”samlag”, Bergegren istället begagnat ”omfamning”.

Särskildt hörd öfver de delar af vittnets ifrågavarande berättelse, som i densamma betecknats såsom citat, förmälde vittnet: att vittnet vid föredraget den 7 sistlidna april antecknat de å sidan 2 i polisrapporten förefintliga citaten samt af de å sidan 4 förekommande dels uttrycket den ”heliga verkan” dels och den mening som började med ordet ”Framåt” och slutade med ordet ”samlaget”; att vittnet icke kunde erinra sig, huruvida vittnet vid sagda tillfälle jämväl antecknat det å sidan 3 i polisrapporten förekommande citatet ”men det bryr vi oss ej om etc…”; samt att öfriga af vittnet i berättelsen citerade uttryck icke af vittnet antecknats utan af vittnet återgifvits efter minnet.

Bergegren medgaf, att han vid tillfällena ifråga fällt de yttranden, som vittnet i sin berättelse angifvit såsom citat.

I fråga om de af vittnet å sidan 2 i polisrapporten citerade yttrandena förklarade emellertid Bergegren, att dessa yttranden icke fällts i det sammanhang som i vittnets berättelse angifves utan i samband därmed att Bergegren talat om, att, enligt den hittillsrådande uppfattningen i sedligt afseende, i ett kärleksförhållande mannen ginge fri från vanrykte men kvinnan ”dömdes”, men att detta uppfattningssätt enligt Bergegrens mening på senare tid förändrats något till det bättre; tillägande Bergegren, att det, enligt hans förmenande, af det stycke som vittnets berättelse följde efter ifrågavarande citat, framgingo, att yttrandena i fråga fällts i det sammanhang, som Bergegren nu angifvit.

I anledning af hvad Bergegren sålunda uppgifvit, förmälde vittnet, att vittnet icke kunde erinra sig, att yttrandena i fråga förekommit i det sammanhang som Bergegren påstått, men att vittnet icke ville förneka möjligheten af att så vore förhållandet.

Bergegren anmärkte härpå, att det af vittnet citerade yttandet om ett visst slag af s.k. preventiva medel att de utgjorde ett ”pansar mot nöjet och en spindelväf mot faran” icke, såsom Bergegren i föredragen uppfgifvit, fällts af en tysk professor utan att yttrandet i fråga härrörde från en fransk professor.

Slutligen upplyste Bergegren, att den af vittnet i sin berättelse omnämnde doktorn Mensigna istället hette Mensinga.

Härefter fortsatte vittnesförhöret med 2:o) Thyberg och 3:o) Lindén, därvid de sammanstämmande förmälde: att vittnena  i enlighet med erhållna order varit närvarande vid det föredrag, som Bergegren den 8 sistlidna april hållit i Folkets hus här i staden; att vittnena vid detta föredrag, vid hvilket endast män varit närvarande, fört kortfattade anteckningar; samt att vittnena med ledning af dessa anteckningar och hvad de i öfrigt erinrade sig från föredraget uppsatt den berättelse öfver hvad vid detesamma förekommit, som funnes intagen i den i målet ingifna polisrapporten af den 26 april 1910.

Sedan Thybergs och  Lindéns berörda berättelse blifvit ur nyss omförmälda polisrapport för dem uppläst, förklarade vittnena att denna berättelse, enligt vittnenas mening, riktigt ehuru i kortfattade drag återgåfve innehållet i Bergegrens ifrågavarande föredrag.

På gifven anledning förmälde Thyberg och Lindén, att Bergegren i sitt föredrag icke begagnat det af vittnena citerade ordet ”utdrag” – detta uttryck användes först under diskussionen – utan att han istället användt sig af uttrycket ”lämna omfamningen i förtid”, samt att Bergegren icke heller begagnat det af vittnena använda ordet ”samlag” utan i dess ställe ordet ”omfamning”.

Bergegren förklarade, att han icke vid tillfället ifråga yttrat, att i målet ifrågavarande föredrag visat sig vara ”begärliga” för allmänheten, utan han sagt, att de vore ”aktuella”.
På fråga förmälde Thyberg och Lindén, att de icke ville påstå, att Bergegren vid tillfället yttrat, att föredragen vore ”begärliga” men att han användt ett ord som uttryckte, att föredragen blifvit omtyckta och talrikt besökta.

Bergegren anhöll härpå att Thyberg och Lindén måtte tillfrågas, huruvida de erinrade sig att Bergegren i sitt ifrågavarande föredrag haft ett sådant yttrande som det fröken Ström i sin till polismyndigheten afgifna berättelse om de föredrag vid hvilka hon varit närvarande, återgifvit sålunda: ”Det har sagts, att kvinnan i allmänhet har längtan efter barnet men det är härvidlag ingen fråga om känslor, utan huruvida man har råd och rätt att skaffa ett barn i världen. Man skall först och främst tänka på barnet och om man kan skaffa det en människovärdig tillvaro. Bättre kärlek utan barn än barn utan kärlek.”

På fråga förklarade Thyberg och Lindén, att de kunde vitsorda, att i Bergegrens af dem åhörda föredrag förekommit en passus af ungefär det innehåll, som fröken Ström i ofvan anförda del af hennes ifrågavarande berättelse uppgifvit.
Bergegren förmälde härpå, att det af Thyberg och Lindén i deras berättelse citerade yttrandet istället för ”hvilken af dessa hingstar är det som betäckt Diana” rätteligen bort lyda ”hvad är det för en hingst, som betäckt Diana”.

Härefter anhöll Bergegren, att samtliga vittnena måtte tillfrågas huruvida Bergegren icke i sina ifrågavarande föredrag på ett synnerligen skarpt sätt framhållit för de vid föredragen närvarande huru skamligt det vore af en man, som tillsammans med en kvinna fått ett barn och af henne instämts till domstol med yrkande om bidrag till detta barns underhåll, att förneka faderskapet till barnet.

På fråga vitsordade vittnena, att Bergegren i sitt föredrag framhållit det nu anförda.

På af Bergegren föranledda fråga vitsordade vittnena vidare: att Bergegren i sina ifrågavarande framhållit ”att väl och lyckligt vore, att oäkta barn och ogifta mödrar skyddades” men samtidigt betonat ”att viktigare vore att ansvaret lades på upphofvet [svårtytt]; och i sammanhang härmed  yttrat: ”Vi ha ej rätt, att så lättsinnigt som nu sker sätta barn i världen”; samt att Bergegren i föredragen angifvit tre förutsättningar under hvilka vid samlag försiktighetsmått till undvikande af befruktning skulle iakttagas nämligen 1o) då föräldrarna ej har råd att uppföda och uppfostra barnet. 2o) då kvinnan vore sjuklig så att hon kunde lida men af barnsängen samt 3o) då föräldrarna vore behäftade med sjukdom, som kund gå i arf.

Von Melsted anhöll härpå att till vittnena måtte framställas följande fråga:

”Hafva vittnena med sin stora erfarenhet af föredrag af skilda slag fått det intrycket, att de icke någonsin förut hört frågan om faderns ansvar för barnet framhållas så kraftigt som genom Bergegrens ifrågavarande föredrag?”

Till svar å i enlighet å i enlighet härmed framställda frågor förklarade vittnena, att Bergegren i sina föredrag flera gånger mycket kraftigt framhållit den af von Melsted nu angifna synpunkten.

Under förmodan, att han, som icke haft sina ifrågavarande föredrag på förhand skriftligen uppdatta, utan endast vissa hufvudpunkter i desamma antecknade, låtit några härtill anmodade personer stenografiskt uppteckna föredragen samt sedermera genomläst och gillat det af dessa personer uppsatta referatet af föredragen, ingaf nu Bergegren en handling, som enligt hans uppgift utgjorde en afskrift af berörda referat i den del af föredragen däri Bergegren behandlat frågan om ärftligheten; och var denna handling så lydande:

Ärftligheten etc _ Bil. 9.

Härpå anhöll Bergegren, att den ingifna handlingen måtte uppläsas samt vittnena tillfrågas, huruvida de erinrade sig, att i Bergegrens ifrågavarande föredrag förekommit ett sådant anförande som sagda handling innehölle.

Sedan handlingen ifråga blifvit uppläst, förmälde vittnena på fråga, att de visserligen icke kunde vitsorda, att Bergegren vid tillfällena i fråga användt just de ordalag, som denna handling innehöll, men att vittnena erinrade sig, att Bergegren haft uttalanden af det innehåll, som handlingen utvisade. Och att vittnena särskildt komme ihåg de i handlingen anförda exemplen på ärftlighet.

På af Bergegren föranledd fråga förklarade slutligen vittnena, att vittnena vid åhörandet  af Bergegrens ifrågavarande föredrag fått den uppfattningen, att Bergegrens afsigt med desammas hållande varit att lämna upplysning till förekommande af nöd och elände i världen.

Vittnesmålen upprepades för  och vidkändes af vittnena.

Bergegren medgaf riktigheten af vittnesmålen.

För att yttra sig i anledning af hvad för dagen förekommit anhöll härpå åklagaren om uppskof med målet på fem veckor.

Med bifall till denna hemställan, mot hvilken Bergegren förmälde sig icke hafva något att erinra utsatter Rådhusrätten målet att åter förekomma onsdagen den 10 nästkommande augusti kl. 10 f.m., då, i åklagarens närvaro, Bergegren skulle komma tillstädes; och skulle åklagaren då vara beredd att sin talan vidare utföra och styrka; hvilket afsades.

In fidem
G.A. Rising

1910 den 10 augusti

Närvarande:
Herr Rådmannen Johansson, ordf.

t.f. ledamoten Afzelius

t.f. stadsnotarien Öberg

S.D. Vid upprop af det från den 6 sistlidna juli till denna dag uppskjutna målet emellan stadsfiskalen Nils Ohlsson Valentin å tjänstens vägnar, å ena, samt redaktöt Henrik Bernhard Bergegren, å andra sidan, inställde sig i närvaro af bemälde Valentin såsom allmän åklagare, Bergegren personligen såsom förut åtföljd af extra ordinarie hofrättsnotarien Henning von Melsted.

Mot det vid senaste rättegångstillfälle i målet förda protokoll anmärkte Bergegren, att den mening i protokollet som började med orden ”Härefter anhöll Bergegren” och slutade med ordet ”barnet” bort erhålla följande lydelse: ”Härefter anhöll Bergegren, att samtliga vittnena måtte tillfrågas, huruvida Bergegren icke i sina ifrågavarande föredrag på ett synnerligen skarpt sätt framhållit för de vid föredragen närvarande huru skamligt det vore af en man, som tillsammans med en kvinna fått ett barn, att vägra att bidraga till detta barns underhåll och – i all synnerhet – att, sedan han af kvinnan instämts till domstol med yrkande om sådant bidrag, förneka faderskapet till barnet.

I öfrigt förekom icke någon anmärkning mot senaste rättegångsdagens protokoll i målet.

På fråga förklarade Bergregren, att han icke för dagen vore beredda att yttra sig i anledning af åklagarens på grund af Bergrens den 6 sistlidna maj hållna föredrag i målet framställda ansvarnsyrkanden, men att han ville göra detta vid nästa rättegångstillfälle.

Åklagaren anhöll härefter om vitnesförhör med fråken Agsa Josefina Halldin samt pastorerna Anders Gustaf Fredén och Karl Johan Blomkvist, å hvilka sistnämnda åklagaren till denna dag utverkat sig vittnesstämning.

I anseende till målets beskaffenhet fingo åhörarena afträda.

Vid pårop företrädde de till vittnen åberopade personerna och fingo, då jäf mot dem hvarken anfördes eller kunde utrönas, aflägga vittneseden och om dess vikt och medförande förbindelse mottaga erinran, hvarefter de hördes hvar för sig:

1:o) Fröken Halldin berättade därvid: att vittnet, som vore anställd vid härvarande poliskår, efter erhållen order närvarit vid de i målet omförmälda, endast för kvinnor afsedda föredrag, som Bergegren den 7, 21 och 22 sistlidna april hållit i Folkets hus här i staden; att vittnet vid det första af dessa föredragen fört kortfattade anteckningar öfver innehållet i föredraget samt tecknat sig till minnes vissa af Bergegren fällda yttranden; att de öfriga föredragen varit af ungefär enahanda  innehåll som det först hållna; samt att vittnet med ledning af berörda anteckningar och hvad vittnet för öfrigt erinrat sig från föredragen tillsammans med förut i målet såsom vittne afhörda fröken Fredrika Ström uppsatt den berättelse öfver desamma, som funnes intagen i den i målet ingifna polisrapporten af den 26 april 1910, tillägande vittnet, på särskild fråga, att nämnda berättelse författats ungefär en vecka efter det sista föredraget.

Sedan ifrågavarande berättelse härefter blifvit ur sistberörda polisrapport för henne i uppläst, förklarade vittnet, att denna berättelse icke gjorde anspråk på att ordagrant återgifva hvad Bergegren i föredragen i fråga yttrat, men att innehållet i föredragen vore i berättelsen riktigt angifvet; tillägande vittnet, att, där vittnet i sin berättelse användt uttrycket ”samlag”, Bergegren istället begagnat ordet ”omfamning”.

Särskildt hörd öfver de delar av vittnets ifrågavarande berättelse, som i densamma betecknats såsom citat, förmälde vittnet, att vittnet antecknat några af dessa citat, samt att äfven de öfriga citerade uttrycken till följd däraf att vittnet hört dem användas i samtliga de tre föredragen fastnat i vittnets minne.

På tillfrågan förklarade vittnet, att vittnet icke kunde erinra sig, att de å sidan 2 i polisrapporten citerade yttrandena, såsom Bergegren i målet uppgifvit, fällts i sammanhang därmed att Bergegren talat om att, enligt den hittills rådande uppfattningen i sedligt afseende, i ett kärleksförhållande mannen ginge fri från vanrykte, men kvinnan ”dömdes”, men att detta uppfattningssätt enligt Bergegrens mening på senare tid förändrats något till det bättre, men att vittnet icke ville förneka möjligheten af att så vore förhållandet.

På af Bergegren föranledd fråga förmälde vittnet, att vittnet erinrade sig, att Bergegren i sina ifrågavarande föredrag framhållit att det orättfärdiga däri; att, enligt den rådande åskådningen i sedligt hänseende, därest följder uppkomme af ett illegitimt kärleksförhållande, den moraliska förkastelsedomen fölle endast öfver den ena parten i förhållandet, kvinnan.

På gifven anledning förklarade vittnet, att vittnet vid åhörandet af Bergegrens ifrågavarande föredrag fått den uppfattningen att Bergegrens afsikt med desammas hållande varit att lämna upplysningar till förekommande af nöd och elände i världen.

På föranledande af Bergegren förmälde vittnet slutligen, att uttryckssättet i föredragen i fråga icke på något sätt varit rått och stötande, utan att enligt vittnets mening varit så ”fint” som möjligt vore när man skulle tala om sådana ämnen, som i föredragen afhandlats.

2:o) Fredén förmälde, att vittnet varit närvarande vid det endast för män afsedda föredrag, som Bergegren den 8 sistlidna april hållit i ”Folkets hus” här i staden.

Sedan härpå den i målet ingifna polisrapporten af den 26 april 1910 intagna, af förut såsom vittnen i målet afhörda öfverkonstapeln Hagberg och poliskonstapeln Lindé afgifna berättelse öfver sistnämnda föredrag blifvit ur berörda polisrapport för vittnet uppläst, förklarade vittnet, att föredraget i fråga, såvidt vittnet kunde erinra sig, haft ungefär det innehåll som i nämnda berättelse angåfves.

På särskilda frågor tillade vittnet: att vittnet icke erinrade sig, huruvida Bergegren vid tillfället yttrat, att hans ifrågavarande föredrag vore ”begärliga” eller ”aktuella”, men att vittnet komme ihåg, att Bergegren om föredragen användt ett ord, som uttryckte, att de varit talrikt besökta; att vittnet icke kunde påminna sig den ordagranna lydelsen af det å sidan 9 i polisrapporten citerade yttrandet ”hvilka af dessa hingstar etc…”; att vittnet icke erinrade sig, att Bergegren yttrat, att afvelsestunden skulle vara ”helig stund”; att Bergegren icke i sitt föredrag begagnat ordet ”utdrag” utan istället såsom vittnet ville minnas uttrycket ”lämna omfamningen i förtid”, och att uttrycket ”utdrag” användts först under den efter föredraget följande diskussionen; samt att vittnet komme ihåg, att Bergegren i föredraget på ett synnerligen skarpt sätt framhållit det skamliga i att en man, som i ett kärleksförhållande med en kvinna fått ett barn, förnekade faderskapet till detsamma.

Såsom sitt intryck af föredraget i fråga förklarade härpå vittnet, att innehållet i detsamma varit sådant att föredraget måst lända till ungdomens förvillelse i sexuellt afseende; tilläggande vittnet på föranledandes Bergegren, att det vore den omständighet att Bergegren i föredraget förordat användandet af s.k. preventiva medel, som, enligt vittnets mening, gifvit detsamma nämnda karaktär.

På af Bergegren gifven anledning förmälde vittnet slutligen, att vittnet gifvetvis ansåge, att det borde räknas Bergegren till förtjänst, att han i sitt ifrågavarande föredrag så kraftigt betonat det skamliga i att en man förnekade faderskapet till ett barn, som vore hans.

3:o) Blomkvist förklarade, sedan Thybergs och Lindéns öfver Bergegren den 8 sistlida april hållna föredrag afgifna berättelse blifvit för honom uppläst, att han, som varit närvarande vid nämda föredrag, hvilket hållits å ”Folkets hus” här i staden, ansäge, att sagda berättelse riktigt, ehuru i korta drag, återgåfve innehållet i föredraget.

På särskilda frågor tillade vittnet: att vittnet icke kunde påminna sig huruvida Bergegren vid tillfället i fråga sagt att hans ifrågakomna föredrag vore ”begärliga” eller ”aktuella”, men att vittnet komme ihåg, att Bergegren yttrat något, som inneburit, att föredragen varit mycket besökta, samt att vittnet erinrade sig, att Bergegren i föredraget kraftigt framhållit det skamliga i att en man, som i ett kärleksförhållande med en kvinna fått ett barn, genom att vägra att bidraga till detta barns underhåll nödgade kvinnan att för att utfå sådant bidrag instämma honom till domstol och att, sedan saken kommit inför domstolen, förneka faderskapet till barnet.

Härpå förklarade vittnet, att vittnet vid åhörandet af ifrågavarande föredrag  fått det intrycket att innehållet i detsamma vore ägnadt att uppegga de sexuella lidelserna; och förmärkte vittnet att  detta intryck hos vittnet framkallats af att Bergegren i föredraget förordat s.k. preventiva medel.

På af Bergegren  gifven anledning förklarade vittnet slutligen att vittnet ansåge, att det vore förtjänstfullt af Bergegren att han i föredraget i fråga framhållit det fördömliga i att en man förnekade faderskapet till ett barn som vore hans, samt att Bergegren äfven i öfrigt i föredraget gifvit uttryck åt flera goda och sunda tankar.

Bergegren anhöll härpå, att samtliga vittnena  måste tillfrågas huruvida de erinrar sig att i Bergegrens ifrågavarande föredrag förekommit ett sådant anförande som den af Bergegren vid nästföljande rättegångstillfälle i målet ingifna handling innehölle.

Sedan berörda handling blifvit för vittnena uppläst, förmälde vittnena på fråga, att de erinrade sig, att Bergegren vid tillfällena i fråga haft uttalanden af det innehåll, som handlingarna utvisade. Och att vittnena särskildt komme ihåg de i handlingen anförde exemplen på ärftlighet; tilläggande fröken Halldin härjämte, att vittnet igenkände en hel del ordvändningar, som förekommit de af vittnet åhörda föredragen.

Vittnesmålen upprepades för och vidkändes af vittnena.

För vidare bevsings förebringande anhöll åklagaren om uppskof med målet på fyra veckor.

Med bifall till denna anhållan, mot hvilken Bergegren förmälde sig icke hafva något att erinra, utsatte Rådhusrätten målet att åter förekomma onsdagen den 7 nästkommande september kl. 10 f.m., då, i åklagarens närvaro Bergegren skulla komma tillstädes; och skulle åklagaren då vara försedd med den vidare bevisning, hvaraf han ville sig i målet begagna, samt Bergegren beredd att yttra sig i anledning af åklagarens på grund af Bergegrens den 8 sistlidna maj hållna föredrag i målet framställda ansvarsyrkanden; hvilket afsades.

Bergegren anhöll om utskrift af Rättens protokoll i målet. Afträdde.
In fidem G.A. Rising

1910 den 7 september

Närvarande:

Herr Rådmannen Johansson, ordf.

t.f. ledamoten Afzelius
t.f. stadsnotarien Almquist

S.D. Vid upprop af det från den 10 sistlidna augusti till denna dag uppskjutna målet emellan stadsfiskalen Nils Ohlsson Valentin, å tjänstens vägnar, å ena, samt redaktören Henrik Bernhard Bergegren, å andra sidan, inställde sig, i närvaro af bemälde Valentin såsom allmän åklagare, Bergegren personligen.

I anseende till målets besakaffenhet fingo åhörare afträda.

Det vid senaste rättegångstillfälle i målet förda protokoll lämnades på tillfrågan utan anmärkning.

Såsom svaromål å åklagarens i målet framställda ansvarsyrkande på grund af Bergegrens den 6 sistlidna maj hållna föredrag hänförde sig Bergegren till innehållet i en nu ingifven skrift, som upplästes och var så lydande:

Till etc _ Bil. 10.

Åklagaren bestred afseende å hvad i berörda skrift anförts samt  åberopade till utveckling af sin talan i fråga om Bergegrens senast omförmälda föredrag hvad han förut i målet anfört med afseende å de öfriga af Bergegren hållna föredragen.

Härefter anhölls om vittnesförhör af åklagaren med för sådant ändamål till denna dag instämda kontorsbiträdet Signe Lovisa Strandberg, sjuksköterskan Bertha Wellin och bokhandelsidkerskan Christina Charlotta Sandberg samt af Bergegren med drängen Oskar Wilhelm Hultbergs hustru Hilda Carolina Hultberg, född Svensson, cementarbetaren Noak Nyströms hustru Emma Charlotta Nyström, född Andersson, cigarrarbeterskan Emma Christina Jonsson, mekaniske arbetaren Klas Emil Cederholms hustru Hedvig Eleonora Cederholm, född Karlsson, skonåtlerskorna Karolina Katarina Persson och Eugenia Charlotta Östling, cigarrarbeterskan Hulda Johanna Teresia Wiklund samt skofabriksarbeterskan Johanna Charlotta Törnstrand. Vid pårop företrädde samtliga de till vittnen åberopade personerna och fingo, då jäf mot dem hvarken anfördes eller kunde utrönas, aflägga vittneseden och om dess vikt och medförande förbindelse mottaga erinran, hvarefter de hördes var för sig.

1:o) Signe Lovisa Strandberg förklarade sig därvid på den afsagda eden taga innehållet i ett nu ingifvet intyg, som upplästes och lydde sålunda:

Den 21 april etc _ Bil. 11.

På särskilda frågor tillade vittnet härpå: Vittnet, som egentligen vore kontorsstenograf, hade icke före det i ofvanintagna intyg omförmälda tillfälle stenograferat något föredrag. Det af vittnet uppsatta  referatet öfver föredraget i fråga hade vittnet lämnat till den i intyget omförmälda person, som anmodat vittnet att referera föredraget. Huruvida sagda referat sedermera öfverlämnats till polismyndigheten härstädes, hade vittnet sig icke bekant.

Efter det vittnet härefter beredts tillfälle att taga del i den i målet ingifna handling, som i den i målet intagna polisrapporten af den 29 april 1910 uppgifvits utgöra en afskrift af ett stenografiskt referat af Bergegrens af vittnet omförmälda föredrag, förklarade vittnet, att vittnet tyckte sig finna, att nämnda handling utgjorde en afskrift af det av vittnet uppsatta referatet öfver föredraget i fråga, men att som vittnet icke hade manuskriptet till detta referat till hands för jämförelse, vittnet icke kunde yttra sig om huruvida sagda afskrift var riktig,

2:o) Bertha Wellin förmälde: Vittnet hade varit närvarande vid de endast för kvinnor afsedda föredrag, som Bergegren den 7 och 21 sistlidna april hållit i ”Folkets hus” här i staden öfver ämne ”Kärlek utan barn”. Vittnet hade funnit innehållet i nämnda föredrag vara af beskaffenhet att såra tukt och sedlighet. Bland yttanden i föredragen, som synts vittnet särskildt kränkande för sedligheten, erinrade sig vittnet ett, som lydt ungefär sålunda: ”Om en ung flicka har ett förhållande, så gör hon rasande rätt i det; hon skall bara skydda sig för följderna”. Vidare påminde sig vittnet, att Bergegren i ett af föredragen – det den 7 april – sagt, att man borde förstöra mödomshinnan på alla nyfödda flickebarn för att på så sätt omöjliggöra konstaterandet af hvilka kvinnor, som vore jungfrur, och hvilka som icke vore det. Vittnet hade af föredragen fått det intrycket, att Bergegren med desamma afsett att nedrifva alla skrankor på den sexuella moralens område.

I föredragen hade visserligen förekommit många yttanden som uttryckt, enligt vittnets åsiktm goda och beaktansvärda tankar, men dessa yttranden hade varit sammanblandade med yttranden af osedligt innehåll på ett sådant sätt, att föredragen i deras helhet, enligt vittnets mening, på ett okritiskt sätt kunnat verka till moralisk förvillelse.

I anledning af hvad vittnet sålunda förmält anförde Bergegren: Det vore riktigt, att han vid ett af de af vittnet omförmälda tillfällena yttrat, att man borde förstöra mödomshinnan på nyfödda flickebarn, men han hade icke sagt, att detta borde ske för man på så sätt skulle omöjliggöra skiljandet af en jungfru från en icke jungfru. Istället hade han sagt, att man borde förfara på angifna sätt, enär, enligt hans mening, ”männens vildhet skulle tämjas”, då man genom att vidtaga ifrågavarande åtgärd borttoge den anledning till brutalitet, som nu förelågo för en man vid samlag med en förut oberörd kvinna. I sammanhang härmed hade han äfven framhållit, att man i Kina förfor med de nyfödda flickebarnen på ifrågavarande sätt.

Hörd i anledning häraf förklarade vittnet: att vittnet erinrade sig, att Bergegren i sammanhang med att han talat om förstörandet af mödomshinnan på nyfödda flickor yttrat något om ”skriken under bröllopsnätterna” äfvensom omtalat, att man i Kina plägade vidtaga den ifrågavarande åtgärden; samt att vittnet visserligen icke kunde påstå, att Bergegren uttryckligen sagt, att mödomshinnan borde förstöras för man icke skulle kunna skilja på sådana kvinnor, som vore jungfrur, och sådana, som icke vore det, men att vittnet af hvad Bergegren i angifna sammanhang yttrat fått den uppfattningen att Bergegrens motiv för förordandet af den ifrågavarande åtgärden varit det nu nämnda.

3:o) Christina Charlotta Sandberg berättade: Vittnet hade närvarit vid två föredrag, som Bergegren under sistlidna april månad – hvilka dagar kunde vittnet icke erinra sig – hållit i ”Folkets hus” här i staden öfver ämnet ”Kärlek utan barn”. Nämnda föredrag hade varit besökta endast af kvinnor. Innehållet i föredragen hade varit sådant att desamma, enligt vittnets förmanande, måste anses såra tukt och sedlighet. Särskildt hade vittnet funnit det anstötligt, att Bergegren i föredragen förordat användandet af s.k. preventiva medel för förebyggande af att följder uppkomme af samlag. Bergegren hade visserligen härvid tydligen söka använda så milda uttryck som möjligt men, enligt vittnets åsikt, måste förordandet af preventiva medel, då det skedde under sådana omständigheter, hvarom i målet vore fråga, i och för sig anses osedligt. Vittnet erinrade sig, att Bergegren i föredragen framhållit det oriktiga i att en man sökte undandraga sig de förpliktelser, som faderskapet medförde, samt äfven, att han i föredragen talat om ärftlighetens betydelse – sistnämnda ämne hade upptagit en betydlig del af föredragen. Vittnet komme ihåg, att Bergegren vid något af ifrågavarande tillfällen antingen under själfva föredraget eller under den på föredraget följande diskussionen yttrat, att mödomshinnan borde borttagas på alla nyfödda flickebarn, men vittnet kunde icke påminna sig för hvilket ändamål Bergegren förordat vidtagandet af nämnda åtgärd eller i öfrigt i hvilket sammanhang yttrandet i fråga fällts.

I anledning af hvad vittnet senast förmält förklarade Bergegren, att han ville minnas, att det ifrågavarande yttrandet förekommit under den på ett af föredragen i fråga följande diskussioner.

4:o) Hilda Carolina Hultberg förmälde: Vittnet hade närvarit vid samtliga de tre endast för kvinnor afsedda föredrag, som Bergegren under sistlidna april månad hållit i ”Folkets hus” här i staden öfver ämnet ”Kärlek utan barn”. Vittnet hade funnit föredragen ”upplysande”, och vittnet hade icke i dem funnit något för sedligheten sårande. Tonen i föredragen hade varit sansad och saklig.

På föranledande af åklagaren förklarade vittnet, att därest vittnet haft en dotter – hvilket icke vore förhållandet – vittnet icke skulle hafva tvekat att taga henne med på ifrågavarande föredrag.

5:o) Emma Charlotta Nyström berättade: Vittnet hade varit närvarande vid de föredrag, som Bergegren den 7 och den 21 sistlidna april hållit i ”Folkets hus” härstädes öfver ämnet ”Kärlek utan barn”. Innehållet i nämnda föredrag hade, såsom vittnet tyckt, varit ”lärorikt” och upplysande. Någonting, som kunde såra tukt och sedlighet, hade, enligt vittnets mening, icke förekommit i föredragen. Formen för föredragen hade efter hvad vittnet ansåge varit mycket anständig och ”bildad”. Efter åhörandet af det första af föredragen hade vittnet på grund af det gynsamma intryck vittnet erhållit af föredraget, åtagit sig att sälja biljetter till de ytterligare föredrag öfver samma ämne, som Bergegren förklarat sig vilja hålla; och hade vittnet sålt en mängd dylika biljetter företrädesvis till gifta kvinnor. Vittnet erinrade sig, att Bergegren i föredragen i fråga berättat, att han gjort en resa i Dalarna och därvid talat med personer därstädes om de ogifta mödrarnas ställning, samt att Bergegren i sammanhang härmed framhållit, att han kommit till insikt om att de ogifta mödrarna numera icke bedömdes så strängt som förut.

På af Bergegren gifven anledning förklarade vittnet, att vittnet vore moder till sju barn däribland flera flickor, samt att vittnet icke skulle hysa några betänkligheter att taga med sig sina döttrar på ett föredrag af likadant innehåll som de ifrågavarande af Bergegren hållna.

6:o) Alma Christina Jansson förmälde: Vittnet, som  varit närvarande vid de föredrag öfver ämnet ”Kärlek utan barn”, som Bergegren den 21 och 22 sistlidna april hållit i ”Folkets hus” här i staden, ansåge, att föredragen varit ”mycket lärorika” och ”undervisande”. Innehållet i föredragen hade enligt vittnets mening icke varit af beskaffenhet att såra tukt och sedlighet. Formen för föredragen hade icke varit anstötlig.

7:o) Hedvig Eleonora Sederholm förklarade: Vittnet hade varit närvarande vid samtliga de tre endast för kvinnor afsedda föredrag, som Bergegren under sistlidna april månad hållit i ”Folkets hus” härstädes.  Såsom sitt intryck af föredragen i fråga ville vittnet framhålla att desamma varit ”präktiga” och gifvit åhörarna en ”klar inblick i den sexuella frågan”. Formen för föredragen hade varit ”fin”, enligt hvad vittnet ansåge, anmärkningsvärdt ”fin” i betraktande af att föredragshållaren vore en ”lekman”. Vittnet, som vid flera tillfällen åhört föredrag i sexuella ämnen af d:r Anton Nyström härstädes, ansåge att Bergegrens ifrågavarande föredrag varit lika ”upplysande” och lika ”korrekta” i formen som nämnda af Nyström hållna. Vittnet erinrade sig, att Bergegren i föredragen berättat, att han företagit en resa i Dalarna och därunder talat med åtskilliga personer om, huru man därstädes betrakar de ogifta mödrarna, och vittnet hade fått den uppfattningen, att Bergegren med hvad han i detta sammanhang yttrat afsett att framhålla, att de ogifta mödrarna nu för tiden icke af den gängse moraliska uppfattningen bedömdes så strängt som förr varit fallet.

8:o) Karolina Katarina Persson förmälde: Vittnet hade närvarit vid de tre endast för kvinnor afsedda föredrag, som Bergegren under nästlidna april månad hållit i ”Folkets hus” härstädes öfver ämnet ”Kärlek utan barn”. Vittnet hade tyckt, att föredragen i fråga varit ”intressanta”. Något anstötligt vare sig med innehållet eller formen hade icke förekommit i föredragen.

9:o) Eugenia Charlotta Östling förmälde: Vittnet, som varit närvarande vid det föredrag, som Bergegren 21 sistlidna april hållit i ”Folkets hus” härstädes öfver ämnet ”Kärlek utan barn”, hade funnit föredraget ”upplysande”, och detsamma hade, såvidt vittnet kunnat finna icke innehållet något för sedligheten sårande. Tonen i föredraget hade enligt vittnets åsikt varit ”fin”.

10:o) Hulda Johanna Teresia Wiklund förklarade: Vittnet hade varit närvarande vid samtliga de tre endast för kvinnor afsedda föredrag som Bergegren under sistlidna april månad hållit i ”Folkets hus” härstädes öfver ämnet ”Kärlek utan barn”. Vittnet hade funnit föredragen i fråga ”lärorika”. Uttryckssättet i föredragen hade inte alls varit anstötligt, utan tonen i föredragen hade varit ”fin”. Vittnet komme ihåg, att Bergegren i föredragen berättat om att han gjort en resa i Dalarna, samt att han i sammanhang härmed yttrat något som enligt vittnets uppfattning gått ut på att de ogifta mödrarnas ställning i moraliskt hänseende, enligt Bergegrens mening, nu för tiden vore bättre än förr.

11:o) Johanna Charlotta Törnstrand förmälde: Vittnet, som varit närvarande vid det föredrag Bergegren den 21 sistlidna april hållit i ”Folkets hus” härstädes öfver ämnet ”Kärlek utan barn”, ansåge att nämnda föredrag varit ”lärorikt” och ”upplysande”. Någonting osedligt hade enligt vittnets mening icke förekommit i föredraget. Uttryckssättet i föredraget hade icke på något sätt varit rått och stötande utan ”fint”. Vittnet, som icke förut hört något föredrag i den sexuella frågan, hade varit förvånad öfver att ett sådant föredrag kunnat hållas så ”fint af en lekman”.

Vittnesmålen, upprepades allteftersom de afgifvits vidkändes af vittnena, af hvilka Signe Lovisa Strandberg, Hilda Carolina Hultberg, Emma Charlotta Nyström, Hedvig Eleonora Cederholm, Karolina Katarina Persson, Eugenia Charlotta Östling, Hulda Johanna Teresiea Wiklund och Johanna Charlotta Törnstrand i [svårtytt] och af vederbörandes medgifven ersättning för inställelsen tillerkändes Signe Lovisa Strandberg tre kronor att af allmänna medel förskjutas samt Hulda Johanna Teresia Wiklund fem kronor att af Bergegren, som åberopat vittnena, genast utgifvas; och tillkännagafs i sammanhang med detta beslut, att talan mot detsamma skulle, i händelse af missnöje, särskildt föras.

Med anledning däraf att Bergegren i sina i målet ifrågavarande föredrag förordat användandet af s.k. preventiva medel återgedde åklagaren hvad Kungl. Medicinalstyrelsen och den af Kungl. Maj:t tillsatta s.k. reglementeringskommittén i infordrade utlåtanden yttrat angående dessa medel, och skulle af berörda utlåtanden, som finnes intagna i två af åklagaren nu ingifna exemplar af tidningarna Svenska Dagbladet och Aftonbladet för den 6 maj 1910 följande här inflyta:

Men å andra sidan etc _ Bil 12

Vissa slag etc _ Bil. 13.

Härpå anförde åklagaren genom den i målet förebragta utredningen måste enligt åklagarens mening, anses styrkt, att Bergegrens ifrågavarande föredrag varit af beskaffenhet att såra tukr och sedlighet. Flera af de om föredraget öfver ämnet ”Kärlek utan barn” hörda vittnena hade förklarat, att de funnit föredragen anstötliga, och att desamma, enligt vittnena medfört fara för andras förförelse. Föredraget öfver ämnet ”Ljusets fiender” hade varit af motsvarande innehåll som de nyssnämnda föredragen. Åklagaren öfverlämnade målet till Rättens pröfning under yrkande om bifall till sina däri mot Bergegren framställda ansvarspåståenden.

För slutligt utförande af sin talan anhöll Bergegren om uppskof med målet på sex veckor. Med bifall till denna hemställan, mot hvilken åklagaren förmälde sig icke hafva något att erinra, utsatte Rådhusrätten målet att åter förekomma onsdagen den 19 nästkommande oktober kl. 10 f.m., då, i åklagarens närvaro, Bergegren skulle sig inställa; och skulle såväl åklagaren som Bergegren då vara beredda att anföra och styrka allt hvad de i målet vidare aktade nödigt, vid äfventyr att detsamma ändock afgjordes. Hvilket afsades.

In fidem
G. A. Rising

1910 den 19 oktober

Närvarande:

Herr Rådmannen Johansson, ordf.

Stadsnotarien Sebardt

t.f. stadsnotarien Lundahl

S.D. Vid upprop af det från den 7 sistlidna september till denna dag uppskjutna målet emellan stadsfiskalen Nils Ohlsson Valentin, å tjänstens vägnar, å ena, samt redaktören Henrik Bernhard Bergegren, å andra sidan, inställde sig, i närvaro af bemälde Valentin såsom allmän åklagare, Bergegren personligen, åtföljd och i rättegången biträdd af extra ordinarie hofrättsnotarien Henning von Melsted.

I anseende till målets beskaffenhet fingo åhörare afträda.

Det vid senaste rättegångstillfället i målet förda protokoll lämnades på tillfrågan utan anmärkning.

I anledning däraf att åklagaren vid nästföregående rättegång åberopat vissa i tidningarna ”Svenska Dagbladet” och ”Aftonbladet” intagna uttalanden af Kungl. Medicinalstyrelsen och den s.k. reglementeringskommittén anmärkte Bergegren, att om än i nämnda tidningar angifvits, att bemälda styrelse och kommitté haft dessa uttalanden, det därmed icke blifvit styrkt, att så verkligen varit förhållandet.

Vidare anmärkte Bergegren, att, i likhet med hvad han i sina ifrågavarande föredrag framhållit, det uti ifrågakomna uttalanden, som Medicinalstyrelsen och reglementeringskommittén skulle haft, medgifvits att s.k. preventiva medel borde användas för att förhindra spridandet af sjukdomar.

Härefter anhöll Bergegren om vittnesförhör med kontorsbiträdet Anna Sofia Johansson, affärsbiträdet Ebba Maria Axelina Andersson, redaktör John Severin Halldin samt expeditören Viktor Emanuel Hansson, hvilka vid pårop företrädde och fingo, då jäf mot dem hvarken anfördes eller kunde utrönas, aflägga vittneseden och om dess vikt och medförande förbindelse mottaga erinran, hvarefter de hördes var för sig.

1:o) Anna Sofia Johansson berättade därvid: Vittnet hade varit närvarande vid de endast för kvinnor afsedda föredrag, som Bergegren den 21 och 22 sistlidna april hållit i ”Folkets hus” här i staden öfver ämnet ”Kärlek utan barn”. Vittnet hade vid åhörandet af nämnda föredrag fått den uppfattningen att Bergegrens afsikt med desammas hållande varit att sprida upplysning. Formen för föredragen hade, enligt vittnets mening icke varit stötande för anständigheten.

2:o) Ebba Maria Axelina Andersson förmälde: Vittnet hade varit närvarande vid det föredrag, som Bergegren den 22 sistlidna april hållit öfver ämnet ”Kärlek utan barn” i ”Folkets hus” här i staden. Vittnet hade vid åhörandet af berörda föredrag fått den uppfattningen, att Bergegren med detsamma velat framhålla, att, eftersom en bland de förnämsta orsakerna till den nöd, som rådde bland arbetareklassen, vore det stora antal barn, som i allmänhet fanns inom denna klass’ familjer, borde detta barnantal minskas, och att ett medel därtill vore användandet af s.k. preventiva medel. Vittnet erinrade sig, att Bergegren i föredraget berättat, att han under en resa i Dalarna haft ett samtal med en bondhustri därstädes, och att han i anledning af hvad han under detta samtal inhämtat gjort följande reflexion: ”Bravo, vi gå i  alla fall framåt.” Af hvad Bergegren i sammanhang härmed yttrat hade vittnet fått den uppfattningen, att Bergegren med nämnda reflexion velat uttrycka tillfredsställelse öfver att ogifta mödrar nu för tiden icke af den allmänna moraliska åskådningen bedömdes så strängt som förr varit fallet. Formen för föredraget i fråga hade, enligt vittnets åsikt, varit ”fin”, och vittnet ansåge, att sådana ämnen som det i föredraget afhandlade icke gärna kunde behandlas på ett mera finkänsligt sätt än som då skett.

3:o) Halldin uppgaf, att han i egenskap af tidningsreferent närvarit vid det endast för män afsedda föredrag, som Bergegren den sistlidna april hållit i ”Folkets hus” härstädes öfver ämnet ”Kärlek utan barn”. Sedan den af förut i målet såsom vittnen afhörda öfverkonstapeln Thyberg och Poliskonstapeln Lindén uppsatta, i den i målet ingifna polisrapporten af den 26 april 1910 intagna berättelse öfver sistberörde föredrag härpå blifvit ur nämnda polisrapport för vittnet uppläst, förmälde vittnet: Så vidt vittnet, som icke medhade de af vittnet förde anteckningar öfver föredraget i fråga, nu kunde erinra sig, hade Bergegren i detsamma haft yttranden af ungefär lydelsen som i berörda berättelse angåfves. Ifrågavarande berättelse vore emellertid så kortfattad, att densamma, enligt vittnets åsikt, icke gåfve någon riktig uppfattning om föredragets innehåll. Särskildt hade vittnet att anmärka mot Thybergs och Lindéns berättelse, att i densamma alldeles för litet framhållits den del af föredraget, som handlat om ärftligheten. Vidare ville vittnet framhålla, att, då Bergegren såsom ett exempel  på den ur arbetareklassens synpunkt sedt – råa ton, som kunde förekomma inom den s.k. societén, anfört det i berättelsen omförmälda yttrandet ”hvilken af dessa längsta etc…”, Bergegren [svårtytt] härmed påpekat, att äfven bland arbetareklassen ofta fördes ett språk, som skulle väcka anstöt hos personer ur samhällets högre klasser.

På särskild fråga tillade vittnet, att uttryckssättet i föredraget i fråga, enligt vittnets mening, inte varit stötande för anständigheten;  och förklarade vittnet till sist, att vittnets intryck af föredraget i dess helhet varit ”mycket godt”.

4:o Jansson förmälde: Vittnet hade närvarit vid det föredrag, som Bergegren den 8 nästlidne april hållit i ”Folkets hus” härstädes öfver ämnet ”Kärlek utan barn”. Vittnet hade vid åhörandet  af nämnda föredrag fått det intrycket, att Bergegrens afsikt med föredraget varit att erinra arbetarna om, att en viktig orsak till deras dåliga ekonomiska ställning vore den, att de hade så många barn. Formen för föredraget borde, enligt vittnets åsikt, icke varit anstötlig.

Vittnesberättelserma upprepades för och vidkännande af vittnena, af hvilka Jansson i ersättning för inställelsen tillerkändes fordrade och af Bergegren medgifna fem kronor att af Bergegrenm som åberopat vittnet, genast utgifva; och tillkännagafs i sammanhang med detta beslut, att talan mot detsamma skulle, händelse af missnöje, särskildt föras.

Åklagaren bestred afseende å vittnesmålen.

Härefter förmälde Bergegren: Af praktiska skäl hade han icke kunnat låta såsom vittnen i målet afhöra alla de personer av de vid ifrågavarande öfver ämnet ”Kärlek utan barn” hållna föredragen närvarande, som hos honom anmält sig vara villiga att uppträda såsom vittnen i målet. Några vidare personer som därest det låtit sig, velat vittna i målet, hade emellertid föranstaltat om styrkandet af en förklaring, hvari de gifvit uttryck åt sina åsikter om föredragen i fråga. Nämnda förklaring hade sedermera undertecknats af sammanlagdt omkring 300 personer.

Bergegren ingaf härpå med begäran att de skulle biläggas handlingarna i målet tjugu stycken med åtskilliga namn underskrifter försedda med tryckta intyg af fäljande lydelse:

Vi etc. _ Bil. 14.

Med anledning däraf att åklagaren i målet yttrat, att Bergegren på det område, hvari han uti ifrågavarande föredrag rört sig, icke besutte någon sakkunskap utan måste betraktas såsom dilletant ingaf härefter Bergegren en handling, som enligt hans uppgift utgjorde en förteckning på de arbeten i hithörande ämnen, som han studerat; och skulle denna förteckning, på Bergegrens begäran, biläggas handlingarne i målet.

Bergegren öfverlämnade härpå målet till Rådhusrättens pröfning under åberopande af innehållet i en nu ingifven skrift, som upplästes och var så lydande:

Till etc _ Bil. 15

Åklagaren bestred afseende å hvad i den ingifna skriften anförts.

På särskild fråga af åklagaren förklarade härpå Bergegren, att han icke ville bestrida, att Medicinalstyrelsen och reglementeringskommittén, haft de uttalanden, som funno angifna i de af åklagaren i målet företedda exemplar af tidningarna ”Svenska Dagbladet” och ”Aftonbladet”.

Då vidare till anteckning icke förekom, tillkännagafs, att Rådhusrätten ville meddela utslag i målet onsdagen den 18 nästkommande december kl. 10 f.m., ehvad Bergegren då komme tillstädes eller icke. Aftr.

In fidem
G. A. Rising

1910 den 14 december

Närvarande:
Herr Rådmannen Johansson
Stadsnotarien Nauclér
t.f. stadsnotarien Afzelius

S.D. Vid upprop af det från den 19 sistlidne oktober till denna dag uppskjutna målet emellan stadsfiskalen Nils Ohlsson Valentin, å tjänstens vägnar, å ena, samt redaktören Henrik Bernhard Bergegren, å andra sidan, inställde sig bemälde Valentin i egenskap af allmän åklagare, men lät Bergegren icke sig afhöra.

Efter antecknande häraf afkunnades följande af Rådhusrätten vid anstäld öfverfläggning i målet beslutade

Utslag

Enär det icke kan anses vara i målet ådagalagdt, att Redaktör Henrik Bernhard Bergegren genom ifrågavarande, under april och maj månader innevarande år i Folkets Hus här i staden af honom hållna föredrag sårat tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för annans förförelse däraf kommit,

Finner Rådhusrätten åklagarens i målet förda talan icke kunna bifallas;

skolande Statsverket själft vidkännas det belopp, tre kronor, som jämlikt Rättens den 7 sistlidne september i målet meddelade beslut af allmänna medel tillerkänts på åklagarens begäran såsom vittne i målet afhörda kontorsbiträdet Signe Lovisa Strandberg i ersättning för hennes inställelse.

(Besvärshänvising.)

In fidem

[svårtydd namnteckning]