Att skriva ner sina memoarer vid trettio års ålder vore mycket pretentiöst. Därför har jag inte heller försökt göra det. Det vore också fel att kalla det här en debattbok. Jag har visserligen många bestämda åsikter om vad som är fel i förhållandet zigenarna-samhället och jag tror mig ha receptet på vad som skulle ställa det mesta till rätta. … Jag har velat ge en bild av de förhållanden som de knappt 900 zigenarna i Sverige levt och lever under.
Så här beskriver Katarina Taikon själv sin bok Zigenerska och den är en blandning av det som hon nämner i citatet. Hon berättar om sin uppväxt och det hårda livet i tältläger. Hon tvingas gifta sig när hon bara är 13 år och hon rymmer sedan och hamnar på Stadsmissionens flickhem i Gamla stan. Hon får sitt första jobb som springflicka i en affär på Mäster Samuelsgatan och hon medverkar också vid två filminspelningar.
Hon blir mer och mer medveten om de många fördomarna mot romer och samhällets behandling av dem. Hon beskriver bland annat när hennes kusin Kola blir sjuk och dör eftersom han av poliser slängs in i en fyllecell istället för att köras till sjukhus.
Författaren Ivar Lo-Johansson, som av många kallats ”zigenarnas främste förkämpe”, blir hennes vän. Hon upptäcker dock ganska snart att han också är präglad av tidens syn på romer och att han uttalar sig fördomsfullt. Han tycker till exempel att romerna borde fortsätta leva utanför samhället, att bo i läger och ”bli lämnade ifred”. 172 sidor.
