Text

Anonymt brev om Anna Sterky och festande Socialdemokratiledare

Bakom det här brevet står enligt den anonyma författaren fruarna till de ledande männen inom socialdemokratin. Brevet är en anklagelseakt mot Anna Sterky, född Jensen, som levt i samvetsäktenskap med LO-ordföranden Fredrik Sterky, de sista åren av dennes liv. Vad kan man lita på i detta brev? Vad vet vi om upphovsmannen? Varför skickas detta brev till polisen?

Brevet renskrivet:

Herr Polismästare, vi vädja till eder, att såsom lösdrifvare skicka hem till Danmark ett kvinno-kreatur vid namn Anna Jensen, som finnes inom det socialistiska partiet, innan hon hinner göra mera ondt än hon redan gjort; hon kallar sig nu enkefru Anna Sterky, men var ej på minsta sätt förenad med  honom, hon följde med honom från danmark och hängde sig fast, som en igel vid honom, sjelf sade han, ”jag gifter mig aldig med den kvinnan”. Sterkys hustru sörjde sig till lungsot och dog i elände, sedan har hon bringat Sterkys bror, att taga lifvet af sig, för det krångel hon stälde honom uti, att i något svagt ögonblick vid broderns dödsbädd, aflocka honom löfte att få ärfva, som han sedan ej kunde stå till svars med, inför rättmätiga och behöfvande nära slägtingar, det var ej litet hon narrade sig till, ty Fredrik Sterky, hade så uppgjort med sin första hustrus far, den rika Brinck, att han hvarje nyårsdag fick flera tusen kronor, och som han dog 11 Januari, så hade han ej hunnit mycket förstöra, dessutom egde han gammalt familje-silfver och guld och största lönen inom arbetar-partiet. Nu är det fordna supbröder till Sterky, som omhulda henne på allt sätt, gifta karlar allesammans, bland hvilka hon ensam kvinna är med om fredags-nätterna och roar sig, det skall vara ett kotteri eller klubb af de förnämsta inom partiet och denna supklubb tror hon Fredrik Sterky bildat. Nu kan ni nog tänka er Herr Polismästare, hvad vi hustrur till dessa gifta män, lidit gränslöst af grämelse i 2 års tid, som detta klubblif fortgått och när vi nu fått veta, att hon kreaturet, med den älskansvärdaste inställsamhet, vid glasens klang så bedårat våra män, att hon skall få plats med 25 kr. i veckan, som biträde åt det odjuret Zietznitz (förmodligen Karl Magnus Ziesnitz) som för oärliga oegentligheter vid expeditionen, blifvit skild derifrån, men som ej får talas om, för partiets anseendes skull, utan har ni blifvit vald till någon ny sorts tillställning, med större lön och litet eller intet att göra. Partiet har så godt om medel nu, då en sådan massa föreningar tvingas att betala dit. Zitznitz, ja det är ingen annan än  han, som drar förtjensten på det illa luktande hotelet N:o 29 vid österlånggatan, fast en fattig tjenarinna får stå för det och nu skall han börja något liknande i n:o 47 gamla kungsholmsbrogatan, som en annan kvinna, en listig skånska, som kan skapa sig till en ljusens engel, skall stå för. Derför att en sådan elak karl har så många inkomster, så kan han vräka sig, frukosten på stallmästare gården, dinera på alhamra eller S.H.T. och supera på royal eller Berzelius på helgdagen andra hvardagskvällar är det supgillen på monitorn eller tarfligare ställen, nu sedan E.V. blef för fint och då lockar han med sig familjefäder som inte ha några biförtjenster, utom sin vissa arbetslön, att förstöra mer än de ha råd till och komma hem på småtimmarna druckna och orättvisa och låta familjen lida brist på lifvets nödtorft.

Anna Jensen är en frånskild hustru, från en skräddargesäll i Danmark och utan all uppfostran, men ingen ärlig, Svensk eller bildad kvinna erbjudes sådana förmåner som hon. Uppfostran kräfves ej, för att bli stora män och kvinnor ibland arbetarepartiet. Vi som lärt något i barndomen och bland annat, moralen, ”att ej begagna sig af nästans svaghet eller dumhet, för att komma fram, vi äro naturligtvis” dumma och efterblifna och likgiltiga o.s.v.” Ack den, som blott kunde vara likgiltig och okänslig, då vore man bra mycket lyckligare och lede ej så mycket af alla orättvisor.

Att kunskapen ej behöfs, det kan man se på Palm och hans familj att så litet skolunderbyggnad och så mycken okunnighet, kunde finnas hos menniskor inom hufvudstaden, det jag ej drömt om, men de lefva godt ändå och skäms ej, att gå på och prata sig fram, just för sin stora okunnighets skull. Stackars Axel Daniel, han var en förmåga, men hur blef han ej derför, plågad och retad och lockad och drifven till, att söka sin tröst i glaset, ej minst af Sterky, som alltid ville stuka förmågor, för att sjelf klifva opp och vara störst. Branting var den enda han ej kunde offentligt stuka, men honom gjorde han till sitt lydiga verktyg, på annat sätt.

Daniel dog just i behaglig tid, då de som bäst, höllo råd om, om de skulle få lof försörja honom till döddagar. I glädjen öfver hans död, utvecklades en ståt öfver alla gränder, det är hedniskt, löjligt denna onödiga lyx öfver döda, de kunde vara litet snällare mot dem, medan de lefde, i. st. Sterkys lik, det skulle stå hemma i nära 14 dar på kunglig parad, för att alla penningar skulle hinna utveckla, så mycket ståt som möjligt, fattiga hamnarbetare, hvars familjer ligga fattigvården till last, skull pockas att pråla med flera 50 kr. kransar, för att inbilla utomstående, att sorgen var så stor, partiet så starkt m. m.

Det kan ju hända att socialisterna ej äro sämre än många andra dödliga, men bättre äro de alls icke. Jag som en gång var så varm och i mitt barnsliga oförstånd, då uppmanade min bästa vän, att stå fast och lefva för ett ädelt mål, som jag då trodde när hon begärde mitt råd, om att börja en annan bana.

Mitt förstånd har mognat, under gränslös sorg, under genomvakade sömnlösa nätter i ensamhet, och jag har kommit till den slutsats, att intet parti eller förening, gör verlden bättre, men väl sämre. Att menskliga svagheter och fel och strider, komma att finnas, så länge det finns menniskor i verlden.

Högaktningsfullt
några hustrur
genom M.J.

25/11 00