En okänd, smittsam sjukdom som slår ut immunförsvaret och som oundvikligen leder till döden konstateras först i Kalifornien, USA. Sprider sig oroväckande snabbt, och urskiljer man, i särskilda kretsar. De homosexuella männens. Bögpesten, AIDS, har drabbat världen.

Platsen är Stockholm i början på 80-talet. En växande stad som erbjuder välkommen anonymitet och också efterlängtad gemenskap. Rasmus och Benjamin träffas. Och förälskar sig. I varandra. De är unga, och har båda börjat ta stegen i livet som de alltid längtat efter. Att få vara sig själva tillsammans med andra. Som satelliter i nyupptäckta stjärnsystem snurrar pojkarna och männen i Stockholms innerstad. Kring Bögringen på Centralstationen, i kvarteren runt Klara där prostitutionen breder ut sig, i hemliga klubblokaler som Timmy på Timmermansgatan. På jakt efter kärlek och närhet som ”inte vågar säga sitt namn”. I ett skymundan där det är svårt att inte bli solkig och självföraktande. Men där man också skapar vänskapsband för livet. Och börjar formulera familjevärden som ännu inte finns. Och där Rasmus hittar sitt livs kärlek. Före Pride.

Ofta finns där avgörande moment för hur framtiden skall utveckla sig. I Sverige var homosexualitet brottsligt fram till 1944. Efter det betraktades det som en sjukdom och sjukdomsstämpeln avskaffades inte förrän 1979. Under decennierna efter har vi här i Sverige i snabb följd fått lagstiftning för samboende, partnerskap, adoption, giftermål och arv. Och kända förebilder. Som vilka normala människor som helst.

Jonas Gardell skildrar i sin trilogi Torka aldrig tårar utan handskar ett skede i nutiden  där homosexuella återigen står vid skampålen. Men inte viskande och gömt utan i fullt dagsljus med sakkunskapen och vetenskapen som åklagare. En Golgatavandring för de insjuknade, för deras närstående och för alla som utsågs till sjukdomens potentiella bärare. Och dock vänder kanske något här i synen på homosexuella. Till ett alldeles för högt pris.