Hur man skulle bedriva pantlånerörelse var reglerat, senast 1884. Man hjälpte inte bara fattiga med kontanter mot pantsättning, man drog ju också till sig personer som kommit över saker på olagligt sätt, till exempel genom stöld.
Från 1884 krävdes tillstånd av länsstyrelsen för att få bedriva en pantlånebutik. Då ingick även att polisen hade befogenhet att undersöka varor, lager och bokföring.
Ofta kan man läsa i polisrapporter att pantlånarna larmade polisen när någon misstänkt oärlig ville pantbelåna, alternativt förekom det att ett biträde fick följa kunden hem för att kontrollera att det namn och den adress man uppgivit stämde.
Alla pantlånare var inte hederliga och flera var väl kända hos polisen för innehav av stöldgods, franska kort mm. Franska kort var lätt erotiska fotografier som inte annonserades och såldes öppet.
Detta pantlånekvitto tillhör inte utredningen om Inbrottsligan – de hade rivit sönder samtliga kvitton.
