Stockholms-originaler från slutet av 1740-talet. Fotolitografi av Ph. H. Mandel. Original av Jean-Eric Rehn.
Ur texten:
"Detta skämt med några Stockholmsoriginaler mot slutet af 1740-talet graverades på Carl Gustaf Tessins föranstaltande af sed. hofintendenten Jean E. Rehn (f. 1717 d. 1793) omkring 1750; den satiriske grefven har tillegnat den "lyckliga samlingen" tvänne sina medbröder i rådet, excellenserne Ekeblad och Höpken, båda storheter af första rang. [...]
Se här således, mina herrar och damer,
1. baron Charles Gedda, f. 1712, kapten i fransk tjenst, kongl. svensk kammarherre, d. 1794. Hans förnäma min och nobelt svängda nasus låta i honom förmoda en ovanligt utmärkt kammarherre, som säkert inlagt odödliga förtjenster genom underdåniga bugningar, smicker, qvickheter m.m., dem nu tyvärr ej ens någon gammal hennes nåd kan relatera.
2. är i stället en simpel borgersman, en vinhandlare von Schoten, hvars biografiska data ej räddats af några adliga genealogier, men som i stället för förfäders förtjenster lyser med egna: ty föreställ dig bara, käre läsare, den der näsan, en värdig Bacchi dôme med små chor, utsprång och annexer, i lifstiden, då morgonrodnadens fullaste skimmer äfven om middagen och aftonen hvilade öfver hennes tinnar! Föreställ dig henne - och beundra med häpnad detta monument af mensklig flit och ihärdighet!
3. Om nöjets rus tryckt sin stämpel på den förra fysionomien, har allvaret så mycket kraftigare utpräglat sig i det tänkande anlete vi här se, och hvilket afbildar "i lifstiden hofrättsrådet, numera hos Gud salige" (som det förr hette) Casper Gyllenbååt, f. 1675 Lampa, adlad 1719, d. 1755. Frid med hans minne!
Om 4. herr Johan Adolf Olivecrona, veta vi äfven att förtälja, att han, f. 1727, avancerade ända till auskultant, hade en process mot en landshöfding Lagerfelt, den han anklagat hos Riksens Ständer, hvilken process dock ej utföll bättre, än att han dömdes till fängelse, hvarur han slapp mot borgen, och fick betala undersökningskostnaden i målet, hvilken besteg sig till den då för tiden honetta summan af 37,764 daler 5 öre silfvermynt(!), samt afsomnade 1772. Hans vedernamn, hvilket en elak samlare bevarat, var "Churfursten", af hvad anledning känna vi ej. Tyckes varit en liten trind, rödlätt man och begagnat eget hår, för att tala med Bellman.
5. är af de lärde något omtvistad, men sannolikt skall det vara en då bekant fåne, som hade den turen att vara grefve och blott derför blifvit ihogkommen. Han hette Ulrik Gustaf Gyllenborg, föddes 1716 i Stockholm och dog derstädes 1787.
En så mycket märkvärdigare man är 6. herr Henrik Julius Woltemat, f. 1722, docent i Uppsala och hedrad med professors titel, i sin egenskap af adelsman; kammarråd, d. 1765. Han har författat åtskilliga arbeten i statskunskap och historia, ej utan värde; men till sin yttre person synes han ha varit "något skurril", som salig Schröder brukade säga. Hans åtbörd med handen antyder en benägenhet att docera, hvilken anmärkts som ett genomgående karaktersdrag hos alla akademici.
Vi öfvergå nu till 7. Bengt von Hofsten, f. 1689, sekreterare i Kommerskollegium, adlad 1726, kommerseråd, d. 1752. Utom sina ämbetsmannagöromål skötte han äfven det ädla rimsmideriet; och vi skulle mycket bedraga oss, om ej konstnären genom den snedskrufvade peruken och den bistert rynkade pannan velat symbolisera ett av dessa ögonblick, då herr kommerserådet i vred förtviflan jägtat efter ett flyende rim, t.ex. på älska eller kärlek.
8. Men hvilken är den lille undersätsige mannen i värja och hårpung, hvars fördelaktigaste sida tecknaren ansett vara ryggtaflan. Vi kunna tillfredsställa läsarens nyfikenhet med upplysningen, att det skall föreställa sed. borgmästaren i Arboga, Olof Bidenius Renhorn, "en af 56 års tyranner", som Bellman i sin sjelfbiografi benämner honom - han var nämligen aktor i den blodiga högmålsprocessen d. å. -; i öfrigt en skarp partiman, d. 1764. Skälet hvarför han vänder åskådaren ryggen, veta vi ej. Han läser något, troligen en bland sina egna skrifter, kanske sin öfversättning af "Gullivers resor", som då nyss (1745) utkommit, och hvilken han dedicerat till Tessin. Måhända har denne på detta sätt velat besvara artigheten.
9. ser sannerligen ut som om han ätit upp nådåren för räfvens enka och nu i sin hunger med ett visst olycksbådande begär betraktade sin egen, onekligen respektabla, näsa. Mannen var i lifstiden en rådman Scherping, om hvilken handlingarna alldeles tiga, hvadan vi, så af tvång som böjelse, iakttaga ett likadant förhållande. Och härmed öfverlemna vi läsaren åt sina egna fantasier, under uttalandet af den glada förhoppning, att åskådandet af dessa egendomliga fysiker må skänka honom samma nöje, som det säkert gifvit våra förfäder."
Utdrag ur Litografiskt Allehanda, femte årgången, nr 12, 1865, s. 91-92.
