När Henning och Lotten ska flytta ihop hamnar de högst upp på Åsöberget. Så här beskriver författaren Per Anders Fogelström hur segregationen kunde se ut runt 1860-talets Stockholm.
Staden hade en underlig vana: den lyfte de fattigas bostäder i solen, på de högsta bergen. De små träkåkarna låg över pampiga hus och ståtliga torn, som vore de pärlor att visa upp. /…/
Så levde de fattiga högt över de rika, satt i skjulen på sina berg och såg ner över bördig jord och vackra välbyggda hus. Men naturligtvis fick de betala sitt pris, streta framåtböjda i blåsten, släpa sina vattenhinkar från dalarnas brunnar, halka på ishala klippor och balansera på stenar och bräder över djupa gyttjepölar i bergssvackorna. I många av husen skallrade trasiga rutor, spruckna tegelpannor släppte in vattendropp och all värme försvann ut genom gistna väggar. Ur: Mina drömmars stad (1960)
Åsögatan 91 före 1885.
