I gamla tider var det vanligt med gravplatser inuti kyrkan. De som låg där tillhörde vanligtvis de förnäma och rika. I Riddarholmskyrkans golv har man till exempel räknat till 123 gravar. Men staden växte och med den behovet av gravplatser. De kyrkor som hade kyrkogårdar använde dem, men somliga församlingar var helt utan kyrkogård. På 1700-talet byggde därför Tyska kyrkans församling och Storkyrkoförsamlingen underjordiska gravvalv.
I början på 1800-talet började man alltmer betrakta begravningar inom städerna som hälsofarliga och 1815 beslutade riksdagen att man istället skulle anlägga begravningsplatser utanför städerna. Den första fick namnet Norra begravningsplatsen, och en efter en anslöt sig församlingarna och deltog i kostnaderna för dess skötsel. senare följde bland annat Nya södra begrafningsplatsen. Utöver beskrivningen av detta förlopp diskuterade artikeln bland annat den, när den skrevs, nya företeelsen likbränning (eller kremering som vi säger idag).
10 sidor.
Utdrag ur Stockholm : Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af allmänna konst- och industriutställningen 1897. D. 2. - 1897. - S. 120-129
