En fattig qvinna - en illustrerad Stockholmsskildring
Wendela Hebbe skrev socialreportaget "En fattig qvinna" i Aftonbladet den 16 februari 1850. Reportaget handlar om en Ulrika Eleonora G-n som försöker försörja sig på att samla kottar och hö och bära diskvatten. Författaren avslutar artikeln med att berätta var den fattiga kvinnan bor, för den som vill skänka en slant till henne.
Det här är ett förkortat utdrag ur reportaget "En fattig qvinna", skrivet den 16 februari 1850 och tryckt i Aftonbladet.
"Den fattiges näringsfång i hufvudstaden äro lika mångfalldiga som outgrundeliga. Sophögen, rännstenen, torget, - sedan kommersen der upphört, - dammen, skogen, utgöra hvar och en för sig det Kalifornien hvarest Parias-kasten hemtar sina skatter af det slaget som betalas 12 skillingar för lispundet!"
I Kalifornien var det guldrusch när Wendela Hebbe skrev sitt reportage. Hon kallar de fattiga stockholmarna "Parias-kasten". Därmed liknar hon dem vid daliter, de som har kallats kastlösa i Indien och varit utestängda ur samhället. Lispund är ett viktmått som motsvarar cirka 7 kilo och skilling var en myntenhet. Det gick 48 skillingar på en riksdaler.
"Ulla har försökt alla dessa olika näringsfång. Hon började med att samla hö på torgen, men detta misslyckades, emedan hon icke hade hvarken mod eller styrka nog att kifvas med sina många medtäflare, och hennes döfhet dessutom nekade henne den uppmärksamhet, som fordrades för att icke blifva plundrad på sin egendom. Det hände ofta då hon samlat på sig en knippa hö, att någon af de andra samlarne smög sig bakom henne och borttog hela fånget, och om hon gjorde motstånd fick hon stryk af qvastarna, dertill stal man ifrån henne den hyrda säcken. Sednare tog hon sig till att bära diskämbar från herremans kök till 6 sk[illing]. paret. Genom sin höflighet och sitt stilla väsen samt den samvetsgranhet hon visade att aldrig bedja tjenstfolket om någonting, tillvann hon sig förtroende af sina kunder och blef ofta anlitad."
"Tid efter annan har hon ock samlat grankottar i Liljans skog och burit till staden samt erhållit för hvarje säck 6 à 8 sk[illing]. Rätt många hvarf hinner man just icke, ty vägen är lång och mödosam och en "böle" måste dessutom alltid, för hvarje gång levereras såsom hyra för säcken."
"Ulla som tyckes djupt inom sig hysa en aning derom, att hon varit född till ett bättre öde, funderar ibland öfver sitt underliga yrke, i följd hvaraf hon fått namnet "svinmats-Ulla",
men hon tröstar sig snar sjelf med, att det är bättre heta "svinmats-Ulla" än "tjuf-Ulla".
"1846, då ett sammandrag af hennes lefnadshistoria stod infördt i denna tidning, erhöll hon af barmhertiga, som besökte henne, en summa af något öfver 50 r[iks]d[ale]r b[an]ko. Tredjedelen användes att köpa henne kläder, det öfriga insattes derefter i sparkbanken för hennes räkning och har under dessa 4 åren utgjort en nödpenning, som hon med den största sparsamhet anlitat, på de tider då ofvannämnde arbetstillfällen icke förefunnits eller ock varit otillräckliga för hennes lifsuppehälle.
Denna nödpenning är nu slut, likasom arbetsförtjensten för tillfället är ingen."
Svinmaten är "bergfrussen" säger hon.
"Ulla vill icke ännu komma in på ett fattighus, så länge hon kan förtjena sitt bröd och betala hyran sjelf."
"Den barmhertige, som, finnande det rätt och godt att hjelpa dem, hvilka söka hjelpa sig sjelfva, ömmar för den ensamma, fattiga, arbetssamma qvinnan, och vill jemna och ljusna den mörka bana, som ännu tilläfventyrs återstår henne att vandra, finner henne boende på samma ställe som 1846, hos ett beskedligt handtverksfolk vid Stora Träskgatan och Träskplan, huset n[ummer]o 15, ödmjuk och tacksam som ett barn."
