Den 5 februari 1655 dyker ingenjören Lars Johansson upp i Södra förstadens kämnärsrätt. Han vill skiljas från sin hustru Maria Persdotter som, enligt honom, levt ett lättfärdigt liv och varit notoriskt otrogen.

I sitt vittnesmål berättar Johansson att Maria Persdotter kom att bo hos hans föräldrar i Uppsala efter giftermålet 1650, medan Johansson själv ofta arbetat på andra platser. Där ska hon ha fört ett ”lösaktigt leverne” och haft ett alltför intimt umgänge med ”en hop fyrverkare”, det vill säga män som jobbar med tillverkning av sprängämnen och dylikt.

Under någon eller några kvällar skall dessa fyrverkare ha skjutit raketer utanför Maria Persdotters fönster och hon ska ha blivit särskilt kärvänlig med en av dem, en man vid namn Trolle. ”Av sådant umgänge är hon fallen i fransoser”, påstår Johansson. Fransosen eller franska sjukan kallar vi idag för syfilis.

När han bott med henne i Uppsala har hon visat sig ”i all stycke motspennigh, aldrig wiliandes hemma hoos honom förblifwa, uthan dagelig spattzerandes uthe, här och ther, letfärdige bref i Stadhen skickandes, hwilka hennes Corespondenter om nättren för hennes fönster sig finna lete, fönstren sönderbultade, och åthskildt oliud anbracht. Vid något av dessa tillfällen har Johansson blivit ”förorsakat gifwa något hugg uppå henne”.

Utan makens vetskap har Maria Persdotter vid ett tillfälle rest till Stockholm. Där har han funnit henne inhyst i ett hus med fyrverkaren Trolle, och med nöd och näppe fått med henne hem till Uppsala igen. Där stannar hon dock inte länge. När Lars Johansson åker till Västerås i tjänsten flyr Persdotter åter till Stockholm och reser även till Tyskland och är borta mer än ett år innan Johansson åter hittar henne ”i bakgrändhen wijdh Herr Salvij hus” i Stockholm.

När han då konfronterat henne ”hafwer hon honom spåskt swarat säyandes sig hafwa i tankar fattat at skicka honom een hwijt hatt, medh 3 gåsfiedrar besatt”. Att säga att någon fått en vit hatt, eller att någon har fjädrar i hatten, var ett sätt att säga att en man var bedragen av sin fru, att han var en hanrej.

Två-tre veckor senare är Johansson åter i Stockholm för att leta efter sin fru. Då får han reda på att hustrun fått barn med en kapten Schattandre. Så här refererar rättens notarie hans vittnesmål:

”Och medh första han i Stadhen är kommen wart han ledsagat in i ett hus ther Kärre Elßa logerar, hwarest han sin hustru fan, hwilken honom frågade straxt om han ifrån henne inga breef hade bekommit, och när han nekade sade hon Laße iagh skref tig till biudandes tig till fadder.”

Maria Persdotter ska alltså ha pikat mannen, att han kanske skulle kunna få vara fadder till barnet hon fått med kapten Schattandre.

Så långt mannens Lars Johanssons vittnesmål.

Hustru Maria Persdotter inleder sitt vittnesmål med att beklaga att ”hon medh een sådan Man som henne ware till sinne och modh olijk wore förmedelst ächtenskapzpacht tilsamman gifwen”. Hon förnekar att hon levt okyskt i Uppsala, där har hon endast haft umgänge med ”godt folk”. Får vi tro Maria Persdotter har hon försörjt både sig och sin man med ”twettande och sterkiande”. Trots det har han varit så tyrannisk så att hon inte funnit annan råd än att fly från honom.

Men Maria Persdotter nekar inte till att hon fått barn med kapten Schattandre. Barnet är nu dödt, men hon säger ”sig denne gerningh ey ogerna see, efter detta ett medel är, igenom hwilket hon kan blifwa ifrån sin man skildh”. Det vill säga hon erkänner gärna att hon begått horsbrott, eftersom horsbrott, eller sex utanför äktenskapet är en giltig skilsmässoorsak. Hon tar således gärna straffet, bara hon slipper leva med Lars Johansson.

Persdotter berättar att även Lars Johansson varit otrogen. Hon har flera vittnen som kan berätta om att han mot betalning ”besuwit” en ”kåna” på krogen Store Hansken vid Hötorget.

Södra förstadens kämnärsrätt fäller ingen dom utan hänvisar målet vidare till Stockholms Magistrat och Rådhusrätt.