I den här böneskriften som troligen är skriven mellan 1631 och 1635 oroar sig Stockholms bokbindare för att några andra köpmän begärt att få ensamrätt att sälja papper i staden.
Fram till mitten av 1800-talet var den fria företagsamheten starkt begränsad och vem som fick tillverka och sälja vilken vara bestämdes ytterst av myndigheterna.
När kryddkrämare och andra näringsidkare gör anspråk på pappershandeln i staden samlar sig stadens bokbindare och skriver till Borgmästare och Råd: Då "Wij Bookbindare icke kunna wara papper föruthan: utan thett är mest wor hantering, ty wij kunna icke inbinda någon Book, uthan wij måste bruka Schrifpapper ther till och iblandh andra Bööker måste man hafua Skrifböker tilkiöpz bådhe till Register och Rechningr, Therföre är /.../ wår ödmiuke wännlige Böön och begäran att oß motte blifua efterlåtit att förskaffa papper så mykit som wij till wårt Embete behöfue, och elliest att sälia uthi wåra Boodhar såsom af Åldher warit hafuer".
