Kapitlet Stockholm i dikten handlar om olika tiders stockholmsdiktare, från 1300-talets Erikskrönika via bland andra Bellman och Strindberg till Erik Lindorm, död 1941. Så här beskrivs Lindorm i texten:
Hans arvtagare hette Erik Lindorm, proletärskalden från Vasastaden, vars kärva, ömsinta, medvetet knaggliga, liksom fumliga strofer av omisskännlig äkthet och pregnans fördjupade och förnyade Stockholmsdikten, gav den en ny dimension och inmutade en ny verklighet åt den – en rännstenens, hyreskasernernas och bakgårdarnas poet, som på en gång strävt och innerligt besjöng förut obrukade domäner och såg poesins blomma spira ur kloaker och soptunnor, vid foten av solnedgångsflammande brandgavlar och gråa hyreshus. Hans vardagsvärld är befolkad av vanliga människor, arbetare och deras kvinnor, och hans gatustämningar, interiörer och fattigidyller har samma skärpa som hos Strindberg och samma lyriska timbre som hos Bo Bergman.
16 sidor.
Utdrag ur Asklund, Erik, Brokigt sällskap : med böcker och vänner. – 1958. – S. 63-78
