Kenneth Hermele skriver personligt och gripande om sin judiska familj. Hans föräldrar flyr båda till Sverige och Stockholm före krigsutbrottet. Den judiska församlingen blir deras trygghet. Trots att fadern så småningom bygger upp en stor förmögenhet, bor de hela livet kvar i den lilla lägenheten vid Lindvallsplan på Södermalm. Närheten till de judiska grannarna och synagogan var viktigare än en större bostad:
Vi bodde trångt, vi fyra, i en halvmodern tvåa, en trappa upp, vi behövde aldrig ta hissen (än idag ger hissar mig en känsla av välbehag och lyx). Huset saknade all utsmyckning, inga balkonger, inga franska fönster, det skulle ha kunnat vara en klassisk ren fasad om den bara inte hade varit så ful och tråkig, att kalla den konstlös vore insmickrande. Jag tyckte att alla andra hus runt Plan var snyggare, finare, modernare än vårt, ett fattigt hus för fattiga judar. Badrummet fanns i trapphuset och delades med två grannlägenheter, två baddagar i veckan fick räcka, till vardags och varje morgon var det kattvätt på toan som gällde. Söndagarna var fria för den som kom först.
Boken är också en fin skildring av Stockholm, främst från 40- och 50-talen. Den är illustrerad med privata fotografier och det finns till och med en ritning av lägenheten. Boken avslutas med en lista där orden på jiddisch förklaras. 224 sidor
