Hon hade fått leva och hon fick dö i stan. Vad mera kunde man begära? När bena inte längre bar, när det var lögn i helskotta att ta sig ens de få kvarteren från Stora Nygatan till Zum Franziscaner var det lika gott att få lägga av. Hon var en äkta stockholmare. En som varit med från första början, som hon alltid hävdade. Och må så vara; hon var ett barn av sin stad, med stadens rytm i blodet.

När Lill Thoréns mamma föds på 1910-talet är det hårda tider i landet. Det är mycket svårt att hitta jobb och bostad och många får kämpa hårt för att få tillvaron att gå ihop. Familjen flyttar in i ett av de områden med nödbostäder som byggdes under första världskriget. Husen låg på Skånegatan på Södermalm och ritades av den kände arkitekten Gunnar Asplund. De har i efterhand lyfts fram som exempel på ett billigt och bra bostadsbyggande men så här beskrivs området i boken:

Det var en slum det gick inte att komma ifrån, fast man ansträngt sig att göra det snyggt och praktiskt. Det talades om att längorna uppe vid Skånegatan skulle vara ritade av en av landets förnämsta arkitekter, och det var lite krusiduller ovanför portarna och lite extra, eljest var det vanliga baracker på längden och tvären med vidhängande vedbodar och dasslängor för ett par hundra hushåll i varje kvarter. De var dragigt och lyhört och fort nog sjabbigt och nergånget. Att få reparerat var inte tal om med hänsyn till att det ju var ett provisorium.

127 sidor.