1903 får polismästare Theodor Hintze det här brevet av Alma Hesseldal som mot sin vilja sitter inspärrad på Stockholms Hospital för sinnessjuka vid Konradsberg. Brevet renskrivet:
Polismästare Hintze!
Stockholm
Ni är skyldig mig en förklaring öfver Edert handlingssätt, sedan jag våren 1902 anmälde Edv. Hesseldal för en olaga inspärrning i Asylen på Kungsholmen nyår 1899. Som jag var fullkomligt frisk kunde ingen annan anledning vara än att han ville krångla sig ifrån en skuld han hade sen han var sjuk o som han fick låna af mitt ett stipendium o hvilket jag nu ville ha uppgjort då jag sjelf behöfde mina pengar. Äfvenså kunde han ej på annat sätt ha kunnat komma åt ett bref, paket, papper och värdesaker, utan o karta in mig o låtsa att jag var sinnessvag, hvilket jag kan bevisa att jag ej var. Allt hvad Dokt. Bystedt diktade ihop, var lögn, o derför trodde jag att ett misstag var begånget på person. – Då jag kom ut efter 9 månader, förstörd i bröst, hals o rygg slingrade Edv. H. sig undan, o af bref o papper voro de flesta försvunna. – Jag behöfde två år för att bli frisk igen o när jag så ansatte Edv. H. o hans medbrottslingar, Stationsinspektoren J. Petersons i Aneby, hvilka äfven gjort ett skurkstreck åt min gamla Mor, kastas jag in igen.. – Jag bodde på Smålandsgatan 22, 2tr t.h. då två röda korsets sköterskor en morgon i aug. 1902 stängde in sig hos mig, o efter en stund kom Dokt. Bystedt, som fick vända på tröskeln. Jag var ju fullkomligt frisk. Jag bad värdinnan gå efter polis för att få ut dem från mitt rum, men istället kommer en bränvinsstinkande slusk o så ville de ha mig med sig, hvart ville de ej säga. Jag föreslog då att vi skulle följas åt till polisstation om de ville gifva mig sitt hedersord härpå hvilket alla tre afgåfvo. Jag drog mig ändå att följa 3 obekanta, i synnerhet som jag såg Edv. Hesseldal stå gömd nere på gatan, hvarvid man tog mig med våld, o förde mig till – Wilkens Asyl.
Jag kan ej beskrifva min förtviflan att bli förstörd ännu en gång! Då jag en dag i min cell blef öfverfallen af tjenstflickan för att jag ville ha fönstret öppet o anmälde henne, sade Wilkens: ”Om inte Fröken är nöjd sp går det an o komma till ett annat sjukhus.” Jag fordrade naturligtvis att bli försatt i frihet, frisk som jag var, men blef af Björlingson förd hit den 29 Sept. 1902. Då jag till professorn här sade, att jag aldrig haft ens akuta anfalla af sinnessvaghet eller lider af kleptomani, svarade han: ”det är inte därför Ni kommit hit.” – Kan en Professor eller Läkare göra ett ohyggligare brott än att af samvetslösa släktingar, (som dikta ihop en hoper lögner om en, som de på ett eller annat sätt äro fast för) taga emot en nervsvag menniska vid sina sinnens fulla bruk, stänga in henne utan luft o mat bland sinnessvaga, o på så sätt försöka o mörda hennes förstånd, utan o gifva henne tillfälle att inför utomstående hederliga menniskor försvara sig. – Då jag var barn, intresserade sig ingen af mina anhöriga för min utomordentligt vackra röst, eller ville gifva mig den uppfostran jag ville ha, så hela min musikaliska utbildning hemma o i utlandet har jag skaffat mig sjelf genom stipendium, o är derför i alla afseenden fri från min orättvisa familj, hvilka icke har någon som helst rätt till något i mitt föregående eller kommande lif. Då jag för min tilltagande nervositet måste uppskjuta min debut i Italien, o kom hem, var det ingen Läkare som kunde hjälpa mig, hvarför jag sjelf började studera o försöka häfva min hjertklappning o feber med luft, vatten o diet o på så sätt blef jag frisk. Läkare o anhöriga hade således icke rätt till något, hvilket jag kan bevisa, i mitt kommande lif. Jag är ensam om allt.
Jag anhåller att, om ej Polismästaren sjelf kan komma, att Ni skickar någon pålitlig person, som med fullmakt kan komma in o rädda mig härifrån. Polismästaren skall, när Ni får mina anteckningar i Edra händer, tro att vi äro i Ryssland o ej i det civiliserade Sverige, så fruktansvärt är jag behandlad af Läkare o betjening i Stockholms Hospital i Asylen, ty reglementet för dem kan ej vara så formuleradt, att det är stridande mot Sveriges Rikes Strafflag. –
Det är grymt, att utan anledning förstöra mitt lifs arbete som Sångerska. Jag kan bevisa att jag ännu är fullt normal, o hoppas på Polismästarns hjälp, att återfå min personliga frihet.
Med utmärkt högaktning
Alma Hesserdal. –
Elev af
Fröken E. Mechelin. Helsingfors
Madam Desiré Artôt de Padilla. Paris.
Maestro G. Cima. (osäkert tytt namn) Milano.
Stockholms Hospital d 11 okt. 1903.
På baksidan av det sista pappret tillägger Alma Hesseldal:
Jag sänder härmed en afskrift af ett skadeersättningsanspråk, hvilket Professorn, Nyår 1903, erkändt o uppläst inför mig o sina Kandidater: -
Till Fröken Alma Hesseldal har Professor Gadelius att betala en skadeersättning med 100 kronor pr dag, för en olaga inspärrning i Stockholms Hospital, hvilken inspärrning förstört hennes framtid som Sångerska genom att med grym o våldsam behandling ännu en gång framkalla en af henne sjelf förut botad Basedows sjukdom. – Dessutom tager jag särskildt betalt för ett experiment utfört mig ovetande, som förstört mina ögons ljus, förstörande af min kropp i ett orent badkar, o nedsmittad af orena underkläder, samt öfverfall o intrång af obehöriga personer, som icke haft någon anledning att göra hemgång o förskrämma mig i mitt sofrum. Som Professor Gadelius icke kunde bevisa, att jag var sinnesrubbad vid min ankomst hit den 29 Sept. utan kvarhållit mig mot min vilja, så har hvarken han eller någon annan rätt att kalla sig min Läkare, eller befatta sig med något angående mitt kommande lif. – Stockholms Hospital d. 2 Dec. 1902.
Alma Hesseldal.
