En försommardag 2012 öppnas en omsorgsfullt tillsluten kartong som överlämnats till Stadsmuseet av Citypolisens gods- och registerrotel.
Kartongen ska innehålla en svepning ”av tyg och papper”. Vid uppackningen på Stadsmuseets samlingsenhet finner en konservator mycket riktigt de hopknölade resterna av ett brunaktigt, fläckat papper. Men när papperet försiktigt vecklas ut kan man konstatera att det är allt som finns i lådan. Inga spår av något tyg. Bara detta skrynkliga papper.
Förvärvet
Upprinnelsen till händelsen är ett förvärvsförslag som kommit till Stadsmuseet några månader tidigare. Man hade då kontaktats av Stockholmspolisens beslagsenhet som undrade om det fanns intresse av att ta emot vad de kallade för en ”svepning”. Denna hade påträffats runt den mumifierade kroppen av ett spädbarn som hittats på en vind drygt tio år tidigare.
Det var ett ovanligt gåvoerbjudande. Om det accepterades skulle det resultera i ett känsloladdat förvärv som berörde flera svåra frågeställningar. Att det var ett föremål för Stadsmuseets samling föreföll samtidigt självklart. Det bar på en viktig berättelse och belyste ett fenomen som ingalunda var begränsat till just denna händelse. Stadsmuseet tackade därför ja till erbjudandet. Det är först när kartongen öppnas som man upptäcker att tyget saknas. Det har, vilket uppdagas senare, följt med det lilla barnet i graven. I efterhand kan man konstatera att det naturligtvis är dess rätta plats. Och kvar finns ju papperet, nu den enda fysiska påminnelsen om det inträffade.
Fyndet
Kroppen påträffas i november 2000 i samband med en vindsröjning i centrala Stockholm. Det är en vaktmästare som gör fyndet, i ett av vindsförråden. Intill en murstock, direkt innanför en tätspikad vägg finner han ett paket av brunt papper förslutet med snören. (”Fint inslaget”, ska han senare påpeka). Polisens bilder från platsen visar att det är samma papper som idag finns hos Stadsmuseet. När vaktmästaren lossar på snörena, och innehållet blir synligt, ryggar han tillbaka. Sedan tillkallar han genast polis.
De första poliserna på plats kan snabbt konstatera att det som ligger i paketet är en spädbarnskropp. Den lilla kroppen, insvept i ett vitt linnetyg, är till synes helt mumifierad. Eftersom det inte kan uteslutas att barnet bragts om livet med våld inleds en förundersökning om dråp. Polisens tekniker undersöker platsen och kroppen skickas till Linköping för att skiktröntgas.
Resultatet av undersökningen visar att barnet – en pojke – med största sannolikhet dött strax innan eller i samband med födseln. Dödsorsaken är troligtvis en kraftig åtdragning av navelsträngen runt halsen. Det finns alltså inget som pekar på att barnet avsiktligt dödats. Vidare tyder kroppens mumifiering, samt den typ av papper och linne som barnet var insvept i, på att det legat gömt på vinden en mycket lång tid. Troligtvis upp mot hundra år. Uppgifterna leder till att brottsutredningen läggs ned och fallet avskrivs som dödsfall utan brottsmisstanke. Det enda brott som möjligtvis har begåtts är felaktig hantering av den döda kroppen, det vill säga brott mot griftefriden. Och detta är sedan länge preskriberat.
Eftermälet
Det är alltså med stor sannolikhet inte fråga om något barnadråp. Ett faktum som gör historien ännu sorgligare. Tanken på hur någon gömmer sitt dödfödda barn på en mörk och kylig vind är hjärtskärande. Och den väcker frågor som troligtvis aldrig får några svar. Varför hamnade barnet på vinden? Vem eller vilka var det som kände sig tvingade till denna handling? Vad hände sedan – kunde de gå vidare med sina liv eller vandrade deras tankar ständigt tillbaka till det som låg gömt i mörkret?
Inga anhöriga har hört av sig till polisen och då ingen brottsmisstanke kvarstår finns inga skäl att utreda fallet vidare. De som kunnat berätta något är idag troligtvis döda och har tagit sina hemligheter med sig i graven.
Här kunde allt ha slutat – i mörker och tragik. Det finns dock några tunna stråk av ljus även i denna historia. Det handlar till exempel om den polis som på eget initiativ tar kontakt med Adolf Fredriks kyrka och ser till att barnet får en anständig begravning. Om den begravningsbyrå som ställer upp och genomför begravningen utan kostnad. Och om den präst som ger pojken ett värdigt sista farväl.
Idag vilar den lille i en namnlös grav på Adolf Fredriks kyrkogård, vid minnestenen över de barnhusbarn som begravdes här på 1800-talet. Kvar på Stadsmuseet finns ett fläckat och skrynkligt papper som påminner om hans historia och uppmanar oss att inte glömma den.